Kom....

Gå bredvid mig, håll mig hårt.
Lär mig, stötta mig, få mig att förstå.
Din famn, mitt skyddsrum när världen rasar.
En ledande hand medan vi växer tillsammans.
Kom! Vi har en lång väg att gå.

Jag är den personen som vill rädda hela världen. Men hur klarar man det när man inte längre kan rädda sig själv?

Trött....

När varje kliv känns som att bestiga Mount Everest och när varje andetag känns som det vore fyllt med tusen ton sten och man inte vill någonting längre. När det känns som jag gör allt för att vara alla andra till lags och satt mig åt sidan fullständigt för att ingen annan ska må dåligt. När jag satt mig själv i sista ledet för att ingen ska behöva känna det jag känner..Och jag ställer mig frågan vad jag ska göra för att sätta mig själv först för en gång skull och vara egoist. Och jag inser att jag är inte den personen. Då funderar jag på om jag ska gå så här genom livet och känna så här. Och jag förstår så väl vad svaret är...


Trött....

Har väntat på den här dagen...

Ända sen vi lämnade henne i somras.Att få åka hem till mamma.Sätta mig i bilen och åka dom där många bilen.Nästan exakt 120 mil.En lång väg att åka men en resa som är värd att sitta i timmar bakom ratten.Timmar av väntan,längtan.Känslan när man kommer upp till Tärnaby och veta att det inte är allt för lång bit kvar.Känslan av att köra in i Mosjöen och veta att det bara handlar om några minuter innan man är framme.och hon står där på trappan och väntar på oss.Det där leendet som bara mamma har.Att se glädjen och lyckan över att vi är framme.Att få kliva ur bilen och bara krama om henne hårt,hårt.

Snart ett år sen vi var där nu och när vi lämnade henne då visste vi inte vad som skulle hända under året som skulle komma.Om hon skulle bli sjuk igen och vi kanske inte skulle hinna komma fram.Oron över att hon var själv och vi var här.Vi visste ingenting.Men allt gick bra och hon har blivit så mycket bättre.

Minns bilden av henne i somras när vi var där.Jag,barnen och S.När hon mötte oss på trappan så såg hon ut som en liten fågelunge efter den pärsen hon gått igenom.Både jag och Linn reagerade på hur liten hon blivit.Så skör.

När vi möter henne i morgon kommer vi mötas av en friskare mamma med mera ork och så mycket piggare.Och den känslan,när jag får lägga armarna om henne.den är obeskrivlig.Det kvittar hur gammal man blir så är mammas armar där man känner sig som tryggast.Där man kan andas ut.Där ingenting känns omöjligt.

Det händer mycket.Konstant.Hela tiden.och det finns dagar där jag verkligen bara vill lägga mig ner och ge upp.Lämna över till någon annan och säga att nu är det STOP! Inget mer!Men på något jävla konstigt vis så hittar man den.Kraften,orken,kämparviljan att orka gå vidare.Det är många ggr jag använder orden"Gå vidare,över och igenom.Framåt,framåt!

Jag lägger energi på saker jag borde lägga åt sidan nu.Och kanske är det dax.För att orka med det som betyder mest.Jag har gjort mitt val och säger att jag ska.Men min hjärna är inte alltid den mest förståndiga.Men det är inte alltid så enkelt.Hur gärna jag än vill.

Resan till mamma innebär att få andas ut en stund och samla krafter.Och förhoppningsvis komma hem som en starkare person som är redo att sätta ner foten till det som gör mig illa och skadar mig mer än det hjälper mig.

<3 a="" href="http://www.youtube.com/watch?v=49k1EQdoMeU">http://www.youtube.com/watch?v=49k1EQdoMeU

Vaknar upp

Och det är grått ute.Regnet hänger i luften.Och någonstans inom mig vaknar något upp och jag börjar inse.Vad jag måste göra.Kommer till insikt.En känsla av sorg sköljer över mig men jag förstår att det är det bästa.För mig.

<3 div="">

5 dagar kvar!

Tills jag tar med mig syster yster och åker till Nordnorge för att besöka mamma.I tio dagar ska vi vara där.och jag längtar.Längtar bort.Att få lite avstånd till det som händer här hemma.Längtar efter att få umgås med min älskade mamma.Få rå om henne.Att få lite tid att tänka över och reflektera över händelser i mitt liv.Vad jag skulle ha gjort och inte ha gjort.Kunde jag ha gjort mer?Vart gick det fel och hur jag ska gå vidare för att orka med.Ta beslut.

När jag kommer hem ska jag aktivt arbeta för våra älskade ungar som sliter så.För alla föräldrar som kämpar mot myndigheter.Försöka få någon att vakna upp och hjälpa oss.

(http://kungoverlivet.se/index.html )

Det svåra med att att åka bort är att släppa det som är här hemma.Att inte ha kontroll.Fast jag har inget val.Jag hoppas att den här resan ska ge mig kraft och ork att se klarare på tillvaron.

Jag vet att många tycker att jag engagerar mig för mycket i andra.Och ja,det gör jag.Men sådan är jag.Vill hjälpa,finnas till.Vara där när någon behöver.och jag hoppas att det kommer bli något bra utav det jag gör.

Om du visste

Vad jag visste skulle du aldrig döma mig utan förstå.Och du kommer nog aldrig kunna förstå vad jag kämpar för och hur mycket ork det tar från mig..

Idag var jag och hälsade på bästa vännen från lågstadiet.Skulle ha kommit för längesen men det har alltid dykt upp hinder.Idag fick jag åka med älskade vännen Hanne.En underbar dag med mycket skratt.

En dag som var så bra slutade så illa.jag fick ta ett beslut som sitter fastetsat på hornhinnan.För att någon skulle få somna in.Fort utan att lida.Jag vet att det var det bästa beslutet och jag hade inget val.Förlåt <3 p="">
Jag går på mina knän just nu och kämpar för att hålla mig på ytan.Jag gör val som gör andra illa.Men jag vill tro att det en dag blir min tur.Att få vakna.Andas och känna att livet känns bra.Utan att oroa mig.

Jag går och lägger mig med tankar om sonen och vad som kommer hända.Det gör jag varje kväll.Och vaknar med samma känsla med oro i kroppen.Har du aldrig varit där kommer du aldrig förstå hur mycket du än tror.

Du kommer heller aldrig förstå hur det känns....Hur gärna du än vill..

Lägger mig med sorg i hjärtat över saknad.Över smärtan över att behöva göra val i mitt liv som jag önskar ogjorda.Sorg över att göra alla andra till lags och bara hoppas...