Till alla som läser min blogg

Jag skriver ABSOLUT inte för att få medlidande även om era ord värmer mig otroligt mycket.Jag skriver för att det ger mig någorlunda ro i själen och det är som terapi.Det är väl därför många skriver blogg..

Jag har skottat snö idag och för varje spadtag har jag svurit och blivit förbannad. Det innebär att hade det varit så att man hamnat i helvetet efter tionende svordomen så hade jag varit där för längesen.

Jag är så förbannade arg på livet som hela tiden prövar mig genom varje steg jag tar och kickar tillbaka mig när jag känner att jag börjar komma någonvart.

Jag har så mycket att vara tacksam för,mina barn framförallt och alla nära och kära som finns där när det är som tyngst.Men det inte saknaden av kärlek jag har. Det är saknaden av att för en gångs skull få vakna upp på morgonen och känna att fy fan vad härligt livet är.Varför får vissa och inte alla? Varför prövas andra mer än resten av världen? Någon sa att det är dom starkaste som prvas för dom klarar av alla motgångar? Nej. Jag vägrar att tro på det?? Det måste finnas någon annan anledning.

Jag hittade dom här orden och jag hoppas verkligen att det är så:

"Till dom trasiga"

*Dig väntar en glädje.Det finns inga förlorade dagar,inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var då du trodde att du förlorat dem,kantstötta, sönder trasade.

Någon har tagit dem i sin hand som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.Dig väntar en stor glädje
någonstans ännu förvarad i en kruka av lera*

Om jag visste att det var så, då kan jag stå ut med helvetet som jag befinner mig i nu...

.