Ett steg i rätt riktning.

Jag vaknade upp och tänkte: Det är nu eller aldrig. Tog telefonen och ringde en av dom människor som alltid funnits där. Han lyssnade på mig och sa:Är så glad att du tog det här steget och jag ska hjälpa dig. Han dömde mig inte eller kom med förmaningar. Han bara fanns där och jag visste att det här skulle gå bra. Jag tänker inte gå in djupare på det här just nu förrän jag känner mig redo att öppna upp och berätta men jag känner hur jag bubblar inombords för att dela med mig. Dela med mig av det tunga och kunna få andra att förstå. Att kunna hjälpa någon annan som vet vad jag pratar om. Som varit och är där själv. Att ta det där steget. Det fick mig att släppa en tyngd från axlarna som varit så tung men som jag vägrat släppa på. Varför? För det är så det funkar. Men bara man vågar ta klivet,inse,så finns det hopp. Det är inte gjort i en handvändning utan det kommer ta tid. Lång tid. Kanske hela mitt liv. Men jag tänker vakna upp varje morgon med tanken att det här ska gå vägen. För det finns saker i livet som är så mycket viktigare. Som betyder så mycket mer. Som jag älskar och aldrig vill förlora... Jag har turen att ha en helt underbar familj och en fantastisk sambo som står bredvid och jag vill en gång för alla bevisa för dom att jag kan. Och jag ska. Jag kan inte lova. Men jag ska göra allt jag kan. Varje dag.....