Hur ska man

orka med sin omgivning när man inte orkar med sig själv längre.

Jag har motat bort och sopat under mattan dom där jobbigaste känslorna och försökt fokusera på det som varit positivt.Men nu när inte det finns längre så finns det inget att jobba för.Det är tankarna jag har just nu.Och när man varit i det mörkaste och vänt för att börja klättra uppåt och nästan nått det översta steget så blir man nersparkad igen.Men jag visste innerst inne att det skulle ske.Men med facit i hand så är det sakerna runt omkring som får mig att må som jag gör.Ingen bostad,inget jobb,Tims sjukdom.Det har bara blivit för mycket.Känslan jag har för mig själv är nog värdelös.Orkeslös och bara inte vill mer.

Tog steget i dag och bad om hjälp.Att få prata ut och reda ut alla mina känslor och försöka nysta i det berget som växt på mina axlar.Och visa människor har sagt att allt ordnar sig.och jag vet det.Men det är just nu när man står där och ska försöka vända allt som det känns som något hopplöst.Men jag har alltid försökt tänka positivt och måste göra det nu med.

Vill tillbaka till den där känslan av att må riktigt bra igen och jag vet att den kommer.Det är bara att börja arbeta sig uppåt igen.Har 3 fantastiska barn som behöver mig och jag kommer alltid finnas där för dom hur jobbigt än allt är.Jag måste ju.För det är mitt ansvar som mamma.

Kramar/Hilde

Det var blandadade känslor

i går när jag tog emot beskedet att det var Epilepsi Tim har.Känslan av att äntligen ha fått ett ORD att säga.Nu slipper vi säga vi vet inte.vi väntar på svar.VÄNTAN.Så mycket bloggar som jag skrivit om det här nu och det har varit en massa tankar,funderingar,oro och framförallt väntan på att få veta.Befarat det värsta.3 EEG tester och en CT röntgen senare så har vi nu fått veta att det är EP.Så nu ska han få börja med mediciner.Börja så sakteliga med en varje morgon i 3 dagar och efterhand öka dosen så han till slut äter 4 på morgonen o 4 på kvällen.det är mycket tankar kring det här med Epilepsi nu.Och samtidigt som det känns bra att få veta så är jag rädd.Rädd för att den ska bli värre men man ska inte ta ut något i förskott.Har vi tur,så växer det bort.Nu får vi försöka anpassa tillvaron efter Tim och göra det så bra som möjligt för honom.

Var med honom på¨skolan i går och när jag ser hans fantastiska klasskamrater som verkligen bryr sig och gör allt för att han ska ha det bra då blir jag tårögd.Dom är så goa.

Tisdag.En Tisdag jag ska använda till att ta en rikigt lång promenad med Ditte och rensa ur skallen lite.Bästa botemedlet det:)

Önskar er alla en fin Tisdag/Hilde

På förlossningen

Förexakt 11 år sen vid den är tidpunkten låg jag på förlossningen med riktigt plågsamma värkar.Och det är rätt så fascinerande hur vi kvinnor kan genomlida något som gör så ont och ändå göra om det.Men det är ju så att med det onda kommer något helt fantastiskt.Ett litet knyte som är det vackraste man sett när man väl lyckas pressa fram det;)

Den 25 April samma år gick min älskade mormor bort i Cancer och det var en stor sorg.Och hon begravdes samma dag som Tim föddes.Han nedkomst var planerad till veckan efter men han valde att komma tidigare.Och när jag tänkte på det i efterhand så tror jag det fanns ett samband med min mormors begravning.Det var en bragravning jag så gärna ville vara med på och det var nära,nära att jag åkte med upp när dom skulle resa.Och den resan är på 120 mil.Min far hämtade Wenche o Linn kvällen innan för att sätta sig i bilen för att åka och jag var i valet o kvalet att åka med men beslöt mig för att stanna hemma.Och det var inget lätt val.Men med facit i hand så är jag glad för det i dag.och även min pappa.För hade jag åkt med så hade mitt värkarbete startat i bilen den 2 Maj på vägen upp till min mormors begravning.Är helt övertygad om att min pappa skulle ha klarat av det galant men man vill ju självklart befinna sig i trygga händer när det sker:)

Klockan åtta på morgonen exakt för 11 år sen fick jag väcka en stackars Hans som jobbat natten och tala om att mitt vatten hade gått och att vi var tvungna att åka.Rätt så mosig och lite småseg tyckte jag som ville iväg så fort som möjligt.Men in kom vi och Tim föddes.Vilken lycka.Det som gjorde mig mest lycklig den här dagen var att dom hann få med Tims namn på ett av banden på mormoors kista.En hälsning från Tim.

För att jag skulle få ta del av begravningen ändå trots att jag inte var där så filmades det med en video kamera så jag fick se den efteråt.

2 maj.En dag blandad med både lycka och sorg.Jag fick något som jag älskar så mycket,Tim.och någon jag älskade högt begravdes.Min mormor.Jag vet att hon är med med mig och vakar över mig min kloka mormor.Och jag saknar henne otroligt mycket.

Nu ska vi göra tårta och fira att 11 år har gått.Och jag ser fram emot att se den här killen växa upp och bli stor.

Kramar till er alla denna underbara dag/Hilde