onsdag 28 september 2011

Trötter....

Jag är trött. Behöver lugn och ro för att orka hämta upp den energin som jag behöver just nu. Men det verkar aldrig infinna sig. Det där lugnet..Man ska testas dag ut och dag in på hur mycket tålamod man ska ha innan man stångar huvudet i väggen och säger att nu får det vara nog!

Har börjat nya jobbet som personlig assistent och jag trivs jättebra. En stor skillnad från det man är van vid och jag saknar mina flickor i Grums otroligt mycket men livet ändras och så gör vi.

En trött tjej just nu...

söndag 18 september 2011

Att söka jobb..

Det har varit några tunga veckor när det gäller jobb biten. Jag hatar att gå arbetslös och det tar på psyket nåt så kopiöst. Man känner sig värdelös och icke behövd. Man går hemma och trampar och gör samma sak dag ut och dag in.

Så bara vänder det. Jag söker ett jobb och får den bästa känslan av att det här kommer bli superbra. Kemin kan inte vara bättre och jag känner mig förväntansfull inför vad som ska komma. Det jag vet innerst inne är att det här kommer bli bra. Riktigt bra....

onsdag 7 september 2011

Möten,möten,möten....

Jamen då drar vi igång en ny termin med möten och diskussioner angående vad som är bäst för Tim och hans skolgång.

När ett barn byter klass och framförallt skola ska det vara ett s.k överlämningsmöte för att den nya skolan och nya lärare ska få den bästa inblicken och lärdom vad som krävs för att det ska bli så lättvindigt som möjligt för eleven.(Tim)

Så,blev det ett sådant möte inför flytten till J.skolan?? Nej. Är jag förvånad? Icke.

Har haft otaliga möten med inblandade på den skolan gällande L när hon gick där. Hon blev sedd som ett s.k "problembarn" innan dom fick stoppat under näsan att hon troligtvis hade ADHD. Där satt dom som fågelholkar och verkade inte fatta någonting alls..

Nu ska man återigen sitta med samma grupp av människor och försöka förklara vad som krävs för att det ska funka..Och jag blir så jä-la trött. Inte nog med att man ska orka med den fungerande vardagen. Man ska bråka,tjata,vecka ut och vecka in.

Sitter med stridsmössan på för tillfället och känner att inför nästa veckas möte med inblandade slå näven i bordet och säga att den här ggn ska deet minsann hända något. Och det NU. Fast jag vet i mitt innersta att det hjälper nog inte.

Snart dax för Träff med L läkare för att få en diagnos på hennes problem som är otroligt tungt för henne och jag vet att hon sliter varje dag. Även jag och resten av omgivningen. Jag vet att det kommer bli jättebra för henne när allt är klart men vi ska bara ro båten i hamn först och få den hjälp HON behöver. Och vi.

Dagligen läser jag på nätet och Autism och ADHD. Försöker ta in och lära mig om allt som händer och kan hända. Det är en hel del kan jag lova...

Det regnar ute idag. Jag bakar för att skingra tankar. Men det är svårt. Behöver folk omkring mig som får mig att skratta och får mig att tänka på annat...

En jävla skit Onsdag helt enkelt...

lördag 3 september 2011

Vi är föräldrar. Mammor och pappor. Och vi gör allt för att våra älskade ungar ska ha det bra. Vi gör val och väljer vägar för att dom ska förstå vad som är rätt eller fel. Ställer mig frågan ibland? Hur kan vi veta=? Hur kan vi någonsin veta att det vi väljer är rätt? Bara för att vi är vuxna och levt så mycket längre. hur Kan det vara rätt för dom? Vi är alla olika. Vi säger saker,försöker vara förebilder. Tror att vi gör dom bästa valen för just dom. När vi egentligen gjort dom mest idiotiska saker som dom vet,som dom sett. Som dom upplevt. Ändå ska vi vara kloka,förståndiga,så vuxna. Säga vad som är rätt eller fel.kanske ska vi inse att dom ska välja sina egna vägar. Göra sina egna val. Lära sig vilken väg som är den rätta. Lära sig av sina misstag. Om och om igen. Som vi själva gör. Hur ofta säger vi inte att gör inte si eller så när vi ändå gör om samma misstag igen. Om och om igen. Och ändå står vi där med pekfingret och säger:Gör inte så. och gör inte si.

Du som mamma och du som pappa kanske ska sätta dig ner. Rannsaka dig och se på dig själv och tänka. Att det är ingen enkel sak att vara barn,tonåring. Förstå vad vi vuxna säger och försöker lära.

Ord till mina älskade ungar. Förlåt för att jag ibland gör saker,säger saker som i era ögon verkar vara rappakalja när jag inte själv följer det jag försöker lära er.

M>en ni ska veta en sak. I allt jag gör och allt jag säger till er så gör jag det för erat eget bästa. I förhoppning om att jag lärt mig något på livets väg. Så önskar jag att jag själv tagit lärdom och kan lära er något bra. Men jag dömmer er aldrig. Jag vill bara att den vägen ni väljer ska vara den rätta även om det inte alltid är den enklaste vägen att gå.

Kommer för alltid finnas här för er vilken väg ni än väljer..Alltid.

Mamma...

Hur ska man välja

Sina ord utan att det blir fel. Önskar någon kunde stå vid sidan om och säga: Säg så eller säg inte så. Vart jag än vänder baken så vänder jag den fel. Och jag ska ärligt erkänna att det inte alltid är det lättaste. Sitter med hundhuvud och tänker. Tänker: Borde jag gjort annorlunda? Sagt Annorlunda? Ja,kanske. Men ibland bara kommer det.Och jag inser att det kommer från hjärtat. Så tänker jag: Ska jag hålla inne med vad jag jag har för tankar. Och inser att nej. jag ska vara ärlig. Säga vad jag tänker och känner. Säger jag det inte nu så kommer det sen. Och vad händer då? Frågan om att varför sa du det inte tidigare kommer upp? Just därför säger jag det nu. Jag är försiktig med vad jag säger. Men inser att det är inte är den bästa lösningen. Typ sjung ut. Säg mitt innersta så kanske allt går att lösa. Eller inte...