Vi börjar närma oss slutet...

På 2011....

Ännu ett år har gått och man förstår aldrig vart det tagit vägen för det går så otroligt fort.

Ser tillbaka på det som varit och det som hänt. Hur mitt liv såg ut innan jag klev in i år 2011. 2010 var ett mycket jobbigt år. På många olika sätt. Saker som hände då har även gått med in i det här året men jag ser en ljuspunkt i det hela. Jag pratar om Tim och hans tillstånd. Jösses vad vi har kämpat,väntat,oroat oss och funderat på vad som ska hända och hur det kommer att bli. Vi vet ju egentligen fortfarande inte vad som är fel även om det lutar åt Autism. Men så länge man inte har något på ett papper eller att utredningen om hans tillstånd är klart så är det bara spekulationer. Och det är tungt och jobbigt att inte veta. Ett framsteg som skett när det gäller honom är att vi ÄNTLIGEN fått en tid till NP enheten. Det har tagit ca ett år. Att få komma dit och få hjälp,att någon som verkligen vet vad det handlar om och ska hjälpa oss få reda på vad det är känns som högsta vinsten. Kan låta märkligt men man vill veta. Veta varför han är som han är och gör som han gör..När han emellanåt är som alla andra. Nu tar vi ett steg i taget och hoppas på att våren ska ge oss lite besked och svar på våra frågor. Och dom är många.(Älskar dig Tim)


Vad har hänt mer? Linn har äntligen fått klara besked om varför hon mått som hon gör och inte fungerar som alla andra. Diagnosen ADHD sattes på henne för några veckor sen och nu ska vi försöka lära oss hur vi ska hantera det. Kan med facit i hand säga att det är ingen lätt sak men jag är helt övertygad om att allt kommer bli så mycket lättare nu både för henne och för oss (Älskar dig Linn)

Någon flyttade från oss för att börja jobba på sin pappas företag och det var Simon. Wenches pojkvän. Men han kom tillbaka.Och jag måste säga att jag är otroligt glad för det. Min underbara dotter och Simon hör ihop och jag kände på mig att han skulle återvända när han flyttade härifrån. Jag brukar ha rätt när min mage talar om saker för mig;) Nu har dom båda blivit sambo och jag ser fram emot många barnbarn;)(Älskar dig Wenche)

Vad har hänt mer under detta året?

Jag träffade en helt underbar man som jag älskar så högt och vill bli gammal med. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle hända.(Jag älskar dig Staffan!)


Året avslutades med att mamma blev sjuk och det var nära några ggr att hon lämnade oss. den tanken följer med mig varje dag och ger mig en klump i magen. Men hon har återhämtat sig och är på bättringsvägen och det känns helt underbart. Vill ha henne i mitt liv i många år till.(Älskar dig mamma)

Till min älskade lillasyster: Du har ett hjärta av guld och det du gjort genom att ta hit Bruno är riktigt stort. Att få se honom på julafton och dela en liten stund med honom när vi låg och vilade den kvällen han och jag var magiskt. Han kommer få leva och uppleva det bästa en hund någonsin kan få göra. En bättre matte kunde han inte ha fått.(Jag älskar dig min finaste "Lillan")

Nu ser jag fram mot ett helt underbart år. 2012!

"Ta vara på ditt liv.För nu är det din stund på jorden"

Så mycket tankar..Så mycket funderingar. På livet som vi aldrig kan rå på. Ödet väljer våra vägar och vad som ska hända. Det är min tro.

Inatt visade det sig att mamma hade fått dubbelsidig lunginflammation vilket resulterade i hög feber och det blev komplikationer och hon fick svårt att andas. En hårsmån från att somna in. Igen. Men har idag pratat med en sköterska för att få lite mer kött på benen och enligt henne är läget stabilt och vi ska inte oroa oss. Men det är klart vi gör ändå. Här sitter vi så långt ifrån och kan inte mer än att lyssna på vad andra säger och tro att det är sant. Jag vet att hon är i goda händer och försöker tänka positivt nu. Så fort hon blir bättre och orkar förflytta sig en längre sträcka så ska vi hämta hem henne hit till Sverige och bara låta henne vila och bli frisk..Det är det enda jag kan tänka på nu..

Snart jul. Bara en vecka kvar. I dagsläget känns julen bara som något jag vill ska gå fort över så det blir ett nytt år och vi får ta nya tag.

Det här har varit ett omtumlande år. Både med positiva och negativa inslag. Ibland känns det faktiskt som det aldrig finns ett slut på allt som är jobbigt. Ett steg framåt och två bakåt.. Och jag är så fruktansvärt trött på att falla tillbaka.


Längtar efter det där blogginlägget som innehåller positiva saker och inte bara mörker. Och jag vet att det kommer. Vill bara att det ska vara nu...

....

Det är inte alltid enkelt att sätta ord på hur man mår.Man bara känner dom. Hur dom vill ut men det bara låser sig.

Gårdagens händelse sitter fastetsad och det känns som magen ska vända sig ut och in och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Att vara så långt bort när man vill vara nära och bara finnas där. Väntar på att tfn:en ska ringa så vi får lite mer information om vad som händer och hur hon mår...


Jag funderar mycket just nu. På allt som händer runtomkring mig och vad som händer. Någon sa att det är dom starkaste som prövas hela tiden för det är dom som orkar resa sig hela tiden och gå hela hur varje strid. Hur många ggr då undrar jag?

Önskar att fler än jag kunde inse att man ska ta vara på det fina som finns och vara rädd om det. Har bestämt mig för att inte lägga mer energi på saker som tar ner mig varje gång jag klättrat ett steg uppåt. Det räcker nu...

Så skört är livet...

Jag var på väg till ett möte idag och satt i bilen..Tfn ringer och det var min syster. Det var ett sådant där tfnsamtal som man minst av allt vill få. Hon berättade att våran mamma hade blivit sjuk och åkt ambulans till akuten. Någon hade ringt Christine och berättat och när hon ringde mig befann hon sig i ett chocktillstånd och förstog nog inte vad som hade hänt. Bara att mamma hade fått någon inre blödning och det var allvarligt.

Jag är 42 år gammal. Men just i det ögonblicket blir jag liten igen och tänker på att jag kommer alltid ha min mamma hos mig. Hon kommer leva i evighet. Samtidigt som lilla jag kryper fram ska jag försöka vara vuxen och tänka klart..Vad gör jag nu? Vart och vem ska jag ringa för att få klara besked? Mamma befinner sig 120 mil bort och här sitter jag och vet varken ut eller in.Hur allvarligt det är eller vad som kommer hända. Vi har fått beskedet att hon ska åka vidare till ett annat sjukhus där det finns bättre resurser och hon kan få den vård hon behöver.

Får ett tfn nr av min syster som går till akuten dit mamma blivit förd med ambulans och jag ringer dit. Får prata med en sköterska som berättar hur läget är. Hon berättar att mamma haft stora blödningar men dom vet inte vart ifrån och hon har fått blodtransfusioner. Får även veta att dom ska skicka henne vidare men att dom måste stabilisera henne först.

Ringer upp min moster och berättar läget för henne och vi bestämmer att vi ska höras på tfn så fort någon av oss fått reda på något. Jag väntar..Och väntar...

Ringer några timmar senare till min mammas mobil och hon svarar själv. Att få höra hennes röst var helt underbart. Hon berättar att dom fortfarande ger henne blod och hon väntar på att undersökas. Ingen vet något än. Det är i det här läget jag återigen blir den lilla jag och mamma får trösta mig. Hon berättar att allt kommer gå bra och att vi inte ska oroa oss. Och jag vill bara gråta och gråta. Orkar hålla mig för att inte göra henne orolig. Orolig för hur vi ska må och att vi inte ska fundera. För hon lovar hela tiden att det ska gå bra. Och jag vill så gärna tro på det hon säger. Där ligger hon och tröstar mig. När det borde vara jag som är den starke.

Vi bestämmer att vi ska höras i morgon när hon vet lite mer om vad som är fel. Och jag vet att hon är i goda händer. Dom bästa..Men hon berättar för mig att om inte hennes arbetskamrat kommit hem till henne i dag och fått iväg henne till sjukhuset så hade hon inte levt nu. Hon hade inte klarat sig så mycket längre hade läkaren sagt...

Just dom orden fick mig att tänka på hur skört livet är. Hur lite som behövs för att det ska göra skillnad. Jag och mina syskon kunde ha förlorat våran mamma idag,mina barn kunde ha förlorat sin mormor. Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är att just han åkte hem till min älskade mamma för att se hur hon mådde.

Trots att hon är i trygga händer kommer det bli en sömnlös natt. Och jag vill inget hellre än att vara hos henne...Men nu får vi se tiden an och försämras läget så åker jag direkt.


Jag kan inte tänka mig ett liv utan min mamma men jag vet att det kommer en dag när hon lämnar oss. Det kunde ha blivit idag men någon vakade över hennes sida och ingen är gladare än jag...


Var rädda om varandra för man vet aldrig när livet tar slut...

Här ska det firas...

Varje år kommer det nya saker som ska firas.Allt för att låta handeln få in pengar.

Idag firar vi fars dag.den här dagen och mors dag. Det är dagar jag verkligen ogillar.

Förstår självklart att alla pappor ska firas av sina barn och få uppmärksammas hur älskade dom är med både tårta och presenter eller vad det nu är dom firas med.

Men just den här dagen gör det ont att vara mamma. Det gör ont för jag vet att även om mina flickor inte säger något så tänker dom. Varför just DERAS pappa är en skit som säger att han bara har rättigheter och inga skyldigheter. Att han tycker det är ok att ljuga och höra av sig när det passar. Oftast går det många år mellan varven innan dom får något livstecken. Hopp tänds och det släcks lika fort. Och jag blir lika jävla arg varje gång det händer. Hur många ggr har jag inte tröstat gråtande döttrar och försökt förklara varför. Bitit mig i tungan för att inte vara ärlig och säga som det verkligen är. Idag slipper jag ljuga för dom vet. Dom har lärt sig vem han är och ser igenom hans lögner. Men jag vet ändå att det gör ont i dom. Varför inte just dom kunde få en far som brydde sig om dom.

Jag har själv en biologisk far som försvann ur mitt liv rätt så tidigt. Som jag för ca 11 år sen stötte på igen och det visade sig att jag hade syskon som jag aldrig fått veta om.Som han,min s.k far hade doldt för mig och min bror.Jag kan inte med ord beskriva hur förbannad jag var då. Varför gör man så? Varför berättar man inte? jag anser att jag även om inte min "pappa" vill ha kontakt med mig har rätt att få veta vilken min familj är. Så VI får välja om vi ska ha kontakt eller inte.

Trots att jag levt utan min "pappa" i alla år så fick jag den bästa som kom in i mitt liv när jag var liten och tog sig an mig och min bror som vi vore hans egna. För mig är HAN min riktige far även om det inte är hans blod som flyter i mina ådror. Han har alltid funnits där och kommer alltid att göra.

För övrigt så tycker jag inte man behöver speciella dagar för att fira att vi tycker om någon. Jag tycker vi ska va lite bättre på att tala om det lite oftare i stället...

En helt vanlig Måndag..

Och har jobbat sen Torsdag nu..Långa dagar och jag är rätt så slut i både huvud och kropp. Jag har ett helt fantastiskt jobb men att jobba som personlig assistent kräver att man lär sig balansera på rätt sätt.. Det sägs att man inte får bli personlig när det gäller det jobbet men det kan vara svårt. Det kommer ta tid att lära sig hur man ska göra...

Ibland känns det som tillvaron blir mig för övermäktigt. Att jag bara vill kasta in handduken och lägga mig ner och vakna upp när livet kan le lite mer mot mig. Finns så många glädjeämnen omkring mig men allt det som är jobbigt gör ibland att det är svårt att se dom..

Känner mer o mer att jag har ett behov av egentid som man aldrig kan hitta. Tid att andas ut och reflektera och fundera över allt som händer och samla krafter..Syster yster har frågat om jag vill komma ner och hälsa på och ska försöka hitta lite tid för att göra slag i saken..Ett måste som jag känner är en viktig punkt just nu. Enbart för att få andas ut..

Insidan känns just nu som vädret ute.Grått och disigt. Behöver lite sol:)

Grå Måndag morgon...

Och jag intar frukosten i sängen. Helt ok även om jag önskar att jag hade haft S vid min sida.

Funderar mycket. Tankarna går som en Tornado i mitt huvud och jag försöker sortera dom,planera dom så det ska bli så bra som möjligt. Men "it´s like kaos" just nu.

Vi tog hand om båten i går. Alltså tvättade av den så den inte var fullt lika skitig som innan. Efter den "vasken" bestämde vi oss för att ta en tur. Tror att både jag och S känner samma känsla när vi sitter i båten. frihet och ett inre lugn. Man kan andas och det känns som alla bekymmer är som bortblåsta. Jag älskar den känslan.

Båtturen blev kort då L ringde och frågade om vi skulle följa med på ""Tiggarens Opera". Självklart tackade vi ja. En något annurlunda upplevelse men oj så trevlig:) Tack L o M för det:)

Körövning idag. Första ggn och det ska bli jättekul. Behöver komma ut och träffa folk och då passar det mig utmärkt. Älskar att sjunga så vad kan väl passa bättre. Tror t.o.m L ska följa med:)

Saknar T som jag inte alls ser så mycket längre. Går allt längre mellan varven och det gör ont. Men han får själv välja just nu för hans eget välbefinnande. Jag hoppas verkligen det kommer bli bättre framöver. Allt tar ju sin tid. Det vet vi ju vid det här laget...

Frukosten är uppäten och jag ska ta tag i dagen. Här och nu...

Önskar alla en underbar Måndag...

Trötter....

Jag är trött. Behöver lugn och ro för att orka hämta upp den energin som jag behöver just nu. Men det verkar aldrig infinna sig. Det där lugnet..Man ska testas dag ut och dag in på hur mycket tålamod man ska ha innan man stångar huvudet i väggen och säger att nu får det vara nog!

Har börjat nya jobbet som personlig assistent och jag trivs jättebra. En stor skillnad från det man är van vid och jag saknar mina flickor i Grums otroligt mycket men livet ändras och så gör vi.

En trött tjej just nu...

Att söka jobb..

Det har varit några tunga veckor när det gäller jobb biten. Jag hatar att gå arbetslös och det tar på psyket nåt så kopiöst. Man känner sig värdelös och icke behövd. Man går hemma och trampar och gör samma sak dag ut och dag in.

Så bara vänder det. Jag söker ett jobb och får den bästa känslan av att det här kommer bli superbra. Kemin kan inte vara bättre och jag känner mig förväntansfull inför vad som ska komma. Det jag vet innerst inne är att det här kommer bli bra. Riktigt bra....

Möten,möten,möten....

Jamen då drar vi igång en ny termin med möten och diskussioner angående vad som är bäst för Tim och hans skolgång.

När ett barn byter klass och framförallt skola ska det vara ett s.k överlämningsmöte för att den nya skolan och nya lärare ska få den bästa inblicken och lärdom vad som krävs för att det ska bli så lättvindigt som möjligt för eleven.(Tim)

Så,blev det ett sådant möte inför flytten till J.skolan?? Nej. Är jag förvånad? Icke.

Har haft otaliga möten med inblandade på den skolan gällande L när hon gick där. Hon blev sedd som ett s.k "problembarn" innan dom fick stoppat under näsan att hon troligtvis hade ADHD. Där satt dom som fågelholkar och verkade inte fatta någonting alls..

Nu ska man återigen sitta med samma grupp av människor och försöka förklara vad som krävs för att det ska funka..Och jag blir så jä-la trött. Inte nog med att man ska orka med den fungerande vardagen. Man ska bråka,tjata,vecka ut och vecka in.

Sitter med stridsmössan på för tillfället och känner att inför nästa veckas möte med inblandade slå näven i bordet och säga att den här ggn ska deet minsann hända något. Och det NU. Fast jag vet i mitt innersta att det hjälper nog inte.

Snart dax för Träff med L läkare för att få en diagnos på hennes problem som är otroligt tungt för henne och jag vet att hon sliter varje dag. Även jag och resten av omgivningen. Jag vet att det kommer bli jättebra för henne när allt är klart men vi ska bara ro båten i hamn först och få den hjälp HON behöver. Och vi.

Dagligen läser jag på nätet och Autism och ADHD. Försöker ta in och lära mig om allt som händer och kan hända. Det är en hel del kan jag lova...

Det regnar ute idag. Jag bakar för att skingra tankar. Men det är svårt. Behöver folk omkring mig som får mig att skratta och får mig att tänka på annat...

En jävla skit Onsdag helt enkelt...

Vi är föräldrar. Mammor och pappor. Och vi gör allt för att våra älskade ungar ska ha det bra. Vi gör val och väljer vägar för att dom ska förstå vad som är rätt eller fel. Ställer mig frågan ibland? Hur kan vi veta=? Hur kan vi någonsin veta att det vi väljer är rätt? Bara för att vi är vuxna och levt så mycket längre. hur Kan det vara rätt för dom? Vi är alla olika. Vi säger saker,försöker vara förebilder. Tror att vi gör dom bästa valen för just dom. När vi egentligen gjort dom mest idiotiska saker som dom vet,som dom sett. Som dom upplevt. Ändå ska vi vara kloka,förståndiga,så vuxna. Säga vad som är rätt eller fel.kanske ska vi inse att dom ska välja sina egna vägar. Göra sina egna val. Lära sig vilken väg som är den rätta. Lära sig av sina misstag. Om och om igen. Som vi själva gör. Hur ofta säger vi inte att gör inte si eller så när vi ändå gör om samma misstag igen. Om och om igen. Och ändå står vi där med pekfingret och säger:Gör inte så. och gör inte si.

Du som mamma och du som pappa kanske ska sätta dig ner. Rannsaka dig och se på dig själv och tänka. Att det är ingen enkel sak att vara barn,tonåring. Förstå vad vi vuxna säger och försöker lära.

Ord till mina älskade ungar. Förlåt för att jag ibland gör saker,säger saker som i era ögon verkar vara rappakalja när jag inte själv följer det jag försöker lära er.

M>en ni ska veta en sak. I allt jag gör och allt jag säger till er så gör jag det för erat eget bästa. I förhoppning om att jag lärt mig något på livets väg. Så önskar jag att jag själv tagit lärdom och kan lära er något bra. Men jag dömmer er aldrig. Jag vill bara att den vägen ni väljer ska vara den rätta även om det inte alltid är den enklaste vägen att gå.

Kommer för alltid finnas här för er vilken väg ni än väljer..Alltid.

Mamma...

Hur ska man välja

Sina ord utan att det blir fel. Önskar någon kunde stå vid sidan om och säga: Säg så eller säg inte så. Vart jag än vänder baken så vänder jag den fel. Och jag ska ärligt erkänna att det inte alltid är det lättaste. Sitter med hundhuvud och tänker. Tänker: Borde jag gjort annorlunda? Sagt Annorlunda? Ja,kanske. Men ibland bara kommer det.Och jag inser att det kommer från hjärtat. Så tänker jag: Ska jag hålla inne med vad jag jag har för tankar. Och inser att nej. jag ska vara ärlig. Säga vad jag tänker och känner. Säger jag det inte nu så kommer det sen. Och vad händer då? Frågan om att varför sa du det inte tidigare kommer upp? Just därför säger jag det nu. Jag är försiktig med vad jag säger. Men inser att det är inte är den bästa lösningen. Typ sjung ut. Säg mitt innersta så kanske allt går att lösa. Eller inte...

Arbetskamrater...

Har jobbat helg. Med underbara människor. personer som får mig att känna att jag längtar till jobbet. Jag känner faktiskt samma sak varje dag jag går till jobbet. Att jag tycker det ska bli kul. Jag vet att varje dag bjuder mig på ett garv. Visst finns det dagar som är tyngre än andra. Just för att jobbet i sig är tungt och krävande. Speciellt psykiskt. Men jag vet ändå att dom finns där. Dom där goa glada som gör jobbet så mycket lättare. Tack alla för att ni förgyller arbetsdagarna som ni gör...

Det finns dagar som kan få mitt bästa humör att vända sig som ett tvärkast. Och ibland blir jag bara så less. Jag har en rätt så lång stubin. Och den kan brinna rätt så länge. Men när den brunnit tillräckligt länge. Då blir det rena explosionen. Det sitter inte allt för långt inne nu känner jag..

Ännu en arbetsdag i morgon. Och jag längtar verkligen...

Första skoldagen och en trött själ..

Två av mina älskade ungar började på nya skolor idag. Tim börjar 6:an och Linn på börjar på PLUSgymnasiet i Karlstad för att gå stylistlinjen.

Körde Tim vid nio tiden och trodde jag skulle få stanna kvar men han var mycket bestämd och ville att jag skulle åka så han fick va själv. Och jag förstår honom. Vem vill ha mamma med sig när man börjar 6:an liksom:) Men jag är så van att han alltid haft oss med dom få ggr han varit i väg när han gick i 5:an. Som så många andra dagar så väntar man på det där tfn samtalet att han måste hämtas för det har hänt något men jag känner ändå en viss trygghet när han fått så underbara lärare som han har.

Linns första dag på PLUSgymnasiset och jag väntar med spännning på att han ska höra av sig så jag får höra att allt varit sådär jättebra som man önskar sina ungar när dom går i skolan. Goa klasskompisar och alla tar hand om varandra.

Wenches sista år på Samhäll/Global. Nästa år åker dom till Indien i 3 veckor. Hur många elever har möjlighet att få göra det? Har 3 studenter att se fram emot och den första nästa sommar. Jag längtar:)

Själen är en aning trött och jag går med mycket tankar. Önskar jag vore felfri och kunde vara alla till lags. Men tyvärr så går det inte. Ibland säger jag och gör saker som inte alls alla tycker om och ibland säger folk saker som inte jag tycker om. Men det är väl så det är? Alla kan inte tänka och tycka lika. Vet bara inte vad jag ska göra för att livet ska få flyta på utan motgångar och dagar som gör att jag bara vill sova bort det jobbiga..

Blir mycket jobb ett tag framöver och det är skönt. Jag tycker så mycket om mina arbetskamrater och jag älskar mitt jobb. Mycket skratt blir det:)

Kvällsjobb idag och sen sova hos Tim då pappa jobbar natt...

Önskar alla en helt underbar Måndag och var rädda om varandra...


"Man får bara vad man ger, och man ger bara vad man redan fått. /Karin Boye"

5 månader...

5 månader idag. Sen jag klev in på Tuppen i Säffle. Eller jag kanske mer eller mindre ramlade in. Jag kommer inte ihåg. För så onykter var jag. Och ärligt talat hade jag inte blivit så rund under fötterna den kvällen så hade jag inte varit där jag är idag. Och det är faktiskt Wenches förtjänst:)

Vi gick till Putte den kvällen för han fyllde år. Jag hade absolut inga planer på att gå ut när jag kom dit och jag vet inte om någon egentligen kände för det först. Det var rätt så lugnt när vi satt där tills Wenche kom på ideen om att vi skulle köra ölspelet. Första ggn för mig så orutinerad som jag var så blev det som det blev. Och vem ändrade sig om att vilja gå ut senare på kvällen? Jorå. Det var ju jag det:)

Harrys i Säffle var målet men i dörren var det stop. Dörrvakten som numera är min granne bad mig vänligt men bestämt att gå du ett varv eller gå till Tuppen och få dig ett glas vatten så kommer du tillbaka senare. Putte tog mig under armen och till Tuppen gick vi.

Vad hände där? Ja,jag har efteråt fått höra att bartendern sa till grabbarna vid baren att den som bjuder henne på en öl åker ut härifrån. Antar att han tyckte att jag hade fått nog den kvällen;) I baren stog Staffan och ja. Resten vet ni ju. Jsg följde med honom hem och kom aldrig därifrån igen:)

Jag får somna och vakna bredvid mannen jag älskar varje dag. Det är en ynnest.

Älskar dig Staff...

Sommaren börjar lida mot sitt slut nu. Det känns i luften. Men jag tycker om det. Det blir lättare att andas och jag gillar att få sätta på mig lite extra kläder när det blir kyligare. Sommaren har sin tjusning. Hösten har sin.

Skolorna drar snart igång och jag försöker se positivt på det som ska komma. Men innerst inne vet jag att det kommer bli tufft för Tims del. Vi väntar (fortfarande) på att få komma till NP enheten för en diagnos. Kanske i Oktober om vi har tur. Det är en lång tid. Jag vill veta för att kunna få den hjälp både han och vi behöver för att underlätta vardagen. Har varit några tunga veckor då han inte vill vara här. Han vill va hos pappa och han säger inte varför. Får ständigt svaret nej och jag vet inte. Då är det svårt att kommunicera. Ska försöka få hit honom idag om han vill. Men jag tvivlar.

Varit med råttorna till veterinären idag.Det gillar dom inte. Och jag förstår dom. Spruta i nacken gör ont:(

En tung morgon. Funderar och tårar som kommer. Försöker låta bli men inser att det är lika bra att släppa ut det....

Om en person kan visa så mycket hat,tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans..

Så otroligt kloka och fina ord. Från någon som gått igenom något så fruktansvärt.

Dom senaste dagarna har märkt många både psykiskt och fysiskt och livet kommer aldrig bli det samma igen. Även vi som aldrig var där och upplevde det vansinniga och oförklarliga våldet från en person har berörts på så många sätt. Så mycket tankar och frågor och den största frågan: Hur kunde det få hända? Tror aldrig vi kommer få svar på den frågan. Kritik riktas mot polisen och deras försenade insatser. Det är alltid samma visa när det händer saker. Polisen får ta mycket kritik.Vi ägnar all för mycket tid åt att kritisera och skylla på andra och kanske är det så att vi måste.Måste för att hitta en syndabock.Men hur mycket vi än beskyller andra för vad som kunde ha gjorts annorlunda som kommer det ALDRIG ge livet tillbaka till alla dessa som mötte galningen som släckte deras liv..

Jag vet inte om jag tagit till mig ordentligt vad som egentligen hände.Hur många ungdomar det var som blev offer för mannen som sköt ihjäl dom helt kallblodigt. Kommer man någonsin förstå omfattningen? Man ser hav av blommor och man ser tusentals sörjande människor. Och jag gråter. Jag gråter för jag sätter mig in i känslan hur jag som förälder skulle uppleva om det varit mina barn som varit där. om någon av dom ringt eller messat mig och berättat vad som hänt. Att jag som mamma i andra änden på telefonen inte kan göra något. Känna maktlöshet och panik för vad mina barn går igenom. Skräcken och rädslan. Hur kan man någonsin orka gå vidare efter en sådan sak? Hur kan jag någonsin lägga mig ner på kvällen och sova och höra mina barns ord och rädsla. Jag tror inte jag skulle ha styrkan. Känslan av att man inte kunde vara där och skydda och trösta. Att veta att deras sista minuter i livet bestod av sådan skräck inför att veta att du kommer att dö där och då. Vetskapen om att du kommer aldrig få svar..Man kan omöjligt sätta sig in i vad anhöriga,nära och kära går igenom.MEN: Vi kan ta lärdom av hur fort våra liv kan ändra sig. Lära oss ta vara på det vi har.Lära oss visa mer kärlek och omtanke och visa våra medmänniskor att vi bryr oss. Vi kan lära oss att gnälla mindre och se det vi har istället för att klaga över det vi aldrig får.

En tanke till alla dessa drabbade i Norge som livet aldrig kommer bli det samma för igen...

Jag gör många fel

Och jag vågar stå för dom.Men ibland känns det som man gjort något fast man vet att det inte är så men ändå står man där med skuldkänslor och undrar vad man gjort?

15 timmar på jobbet idag och jag är trött.Kvällen slutar med tårar i sängen innan sömn. Hoppas på en bättre morgondag..

En sliten tjej...

Längesen jag skrev något nu och det har hänt mycket det senaste tiden. Funderar allvarligt på att göra en film om mitt liv när jag blir äldre för den lär bli mycket innehållsrik.

Vi är redan i mitten av sommaren och jag funderar på vart dagarna tar vägen? Snart en veckas ledighet med min Staffan och även om vi inte ska göra något speciellt så ska det bli skönt att bara få "va".

Jag har svårt för att erkänna när jag känner mig trött och sliten men just nu,som jag känner idag så kan jag känna att det inte behövs mycket för att tårarna ska komma. Jag är inte kroppsligt trött utan själsligt. Det är mycket i omgivningen som påverkar mig och jag vet inte hur länge till jag ska orka innan jag får ett utbrott. Och kommer det så lär ingen bli glad. Så mycket vet jag. Frågan är bara hur mycket man ska acceptera innan man sätter ner foten och säger vad man känner och tänker? Kanske beror det på mina hormoner så här dagarna innan mens som gör att jag mår så här.

Saknar mina underbara flickor som varit borta alltför länge nu men som kommer hem i morgon. Behöver deras energi runt mig känner jag nu när jag mår såhär..

Lång arbetsvecka denna vecka men det är helt ok. Jag älskar mitt jobb och mina arbetskompisar och det är många härliga skratt.

Har en sambo och barn jag älskar högt och det är det som håller mig uppe...

I källaren...

Känns som jag tagit klivet ner i källaren en stund och satt mig ner för att fundera på tillvaron. Försöker och vill verkligen vara go och glad men inser att det inte riktigt funkar så och det blir bara fel. Jag kan inte tvinga fram glädjen.

Man kan tro att jag inte alls är nöjd med livet men det är jag. på många sätt. Men livet bjuder på motstånd och händelser i vardagen som gör att saker blir tyngre än vad dom borde vara.

Det här är en dagbok jag skulle kunna fylla med så mycket negativa saker men jag väljer att låta bli. Det kan bara bli bättre och det är dit jag sträavar:)

Måndag och jag jag tänker igenom

helgens händelser. Varför saker händer och hur man ska ta sig igenom dom. Jag inser hur viktigt det är att stanna kvar även om det kan vara tungt. Stanna kvar och bära börda tillsammans med den man älskar.

Det här var en helg där jag kunde ha förlorat något av det käraste jag har. Ett av mina barn. Och jag är så otroligt tacksam över hennes vänner som fanns där för henne,Jeanette som körde hem henne. Ambulanspersonalen som såg till att hon fick den hjälp hon behövde och Staffan med sitt lugn som fanns vid våran sida när det var som tyngst.När jag verkligen trodde att hon skulle lämna oss.

När man står mitt uppe i det så ser man inte klart men efter att ha begrundat situtionen mer och mer och ser bilderna framför mig så inser jag att det kunde ha gått illa. Det gjorde inte det och jag är lyckligt lottad som har personer omkring mig som finns där när det väl behövs. TACK!!

Lördag........................................ Vi kommer ta oss igenom det här och allt kommer bli bra. Jag vet och jag lovar. Och jag kommer alltid finns där och bära det tunga och älska dig.

Måndag. Wenche kommer hem idag efter sin tågluff. Gissa om jag längtar!!!!

Ny dag,nya möjligheter. Ingen vet vad som kommer hända. Vi kan bara göra det bästa av det nu....

Börjar dagen med att...

Sova länge. Eller i alla fall försöka. Om inte annat är det otroligt skönt att bara ligga och dra sig även om sängen är tom när älsklingen åkt till jobbet.

Sitter och läser Aftonbladet och allt som händer i världen. Några av rubrikerna:"Två svenska män döms för trafficking på bordell".På Filippinerna. och dom fick livstid. Det är ett land som verkligen kan sätta ner foten när någon gjort fel.

"Tonåring försökte köra över 3åring" Ja.Man slutar aldrig förvånas.

Jag läser om Patrik Sjöberg och vad han utsattes för av sin tränare och blir så äcklad och förbannad när jag vet att det finns så SJUKA människor därute som uttnyttjar barn och ungdomar och dom kan ändå få hållas så lång tid utan att någon märker det.

Jag läser en notis om att man ska amma länge annars kommer ditt barn bli en lögnare. Orkar inte läsa artikeln överhuvudtaget. Hur i hel-ete kan dom ens forska i sådana saker. Lägg pengarna på något viktigare.!!!

Jag hinner också se i förbi farten om U-B-L:ins öneskelista på vad han helst av allt ville bomba och reagerar med tanken att även om gubben är död så kommer det hela tiden komma galningar efter honom som vill fullfölja hans planer och hoppas innerligt att man aldrig kommer befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Läser om mammor som vill ligga men inte orkar för dom är dödströtta. Hur nytt är det?? Anser även att det finns pappor som är helt slut så dom inte orkar få sig ett ligg även om dom så önskar. Varför denna särbehandling??

Träna fram kroppen med turboträning och blablabla..Jojo.Vore det så enkelt så skulle hela Sveriges befolkning gå omkring med fitnesskroppar men så är icke fallet. Ska man få den perfekta kroppen så får man f-n jobba hårt för det..

Ringde ett samtal igår angående jobb och det verkar som det löser sig och ingen är gladare än jag. Mäkta trött på att gå hemma och inte få någon lön. Det tar hårt på både psyke och ork.

Solen skiner ute. Ska försöka njuta av den idag för imorgon kan den vara borta...

Ha en underbar dag alla....

Us against the world..

Fredag förmiddag.

En tung kväll igår och somnade med ett värkande hjärta. När någon i min närhet mår dåligt och blir illa behandlad växer hornen ut i pannan och jag fylls av vrede. Finns så mycket jag vill få ur mig och säga till vissa personer men jag inser att det inte hjälper och jag känner att det är bättre att lägga all energi på det fina som finns och njuta av det.Vi vet båda och det räcker så. Sen får andra stå vid sidan om och vara bittra och tycka sitt.

Wenche ringde från Bryssel inatt och det var underbart att få höra hennes röst. Saknar henne och hennes positiva sätt att vara min underbara tös. en vecka kvar och sen får jag krama om henne igen.

I eftermiddag packar jag och hjärtat bilen för att åka ner till söstra mi och Marcus. Morgondagens höjdpunkt består av att beskåda kosläpp på syrrans skola. Ska bli sjukt roligt att titta på. Ser fram mot lite egentid efter allt det tunga och bara få rå om.

Önskar alla en helt underbar helg. Var rädda om varandra <3

En helt vanlig Onsdag och jag bara älskar det...

Vaknar upp av att klockan ringer 06.00. Det första jag känner är värme och kärleken som ligger nära nära. Det är så mina mornar ser ut. Varje dag. Att tänka sig en morgon utan att få vakna just så får mig att känna ångest. Finns absolut inget bättre sätt att börja en dag på.

kliver upp och kör hjärtat till jobbet. Hem och bäddar ner mig i sängen en liten stund för att runt halv nio tiden väcka Linn som ska med bussen halv tio. När hon väl är på väg till skolan åker jag hem för att baka en tårta till Tim som fyllde år i Måndags. Han ska firas. Tårtan för dagen är gräddtårta med jordgubbar.

Sätter på en tvättmaskin och väntar på att E ska vakna. Ska köra henne till sjukhuset för sina magsmärtor. Åker iväg vid tolvtiden. Stannar med henne en liten stund men skyndar mig hem för att tända i pannan. Kanske,kanske funkar det efter att det var något som hände igår då varmvattnet försvann. Efter lite bestyr med att tända(Andra ggn jag tänder så inte så enkelt;)) Så brinner det. Lite rökfyllt dock men jag försöker vädra så ingen ska märka det när dom kommer hem. Men jodå. Grabbarna kommer hem efter skolan och börjar garva och frågar om jag tänt i pannan? Ehh.Vaddå?? :) Det brinner i allafall:):) Väntar på att termometern ska stiga så jag får se om det blir något varmt vatten att duscha i. Men som Kjell Bergqvist sa i "Den bästa sommaren" : Duscha gör man för att bli ren.Inte för att det är skönt!

Maten står på spisen. Stuvade makaroner och falukorv idag. Väntar på att Linn ska hämtas vid bussen. Hämta älsklingen på jobbet klockan 16.00. Hämta Tim och köra kompisen på kalas och sen hem igen.

Mina dagar är rätt så fyllda med aktiviteter trots att jag inget jobb har just nu men jag älskar mina vardagar. För hela tiden går jag med känslan av att vara älskad och får älska. Det är en ynnest som alla borde få uppleva:)

Puss alla...

Påskhelgen.

Har varit helt underbar men gick alldeles för fort. Men vilken ledighet känns inte för kort? Skulle kunna säga att jag har ynnesten att vara ledig jämt nu men det är inget jag uppskattar utan jag längtar verkligen efter att få börja jobba igen och komma ut och träffa folk och få vara social. Jag tycker om att gå hemma och grejja och fixa men jag är inte skapt för att va "hemmafru";)

Under helgen har vi bara njutit av sol och värme. Grillat och eldat skräp efter den vedervärdiga vedhögen vi fått bort. Premiärdoppet är taget(Och ja. Det var kallt så ini hel-ete). Men med tanke på att jag badade 17 April förra året och isen precis hade släppt så var det här ungefär som att bada mitt i Juli.(Överdriver såklart) ;)

Har saknat flickorna under påskhelgen. Är van att vi är så mycket folk här hemma men nu har vi bara varit 5 och då blir det tyst och tomt och jag blir rastlös.

Livet.Jag är en mycket lycklig kvinna och jag njuter varje sekund i närheten av min älskade. Tack för att du kom in i mitt liv och bara vände upp o ner på allt och visar mig vad kärlek är...

Påsken 2011

Och det här är en påsk jag alltid kommer minnas. Det är den påsken som för alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Första påsken med min kärlek och underbara ungar. Det enda som saknas så är det mina flickor och deras respektive. Men det kommer flera påskar som jag hoppas kommer vara lika härliga som den här.

Den varmaste dagen på det här året fyllt av bad och god mat. En dag fylld med så mycket kärlek och värme så jag blir tårögd av lycka bara jag tänker på det. Kunde väl inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle hitta en man som min. Som ger så mycket av sig själv och ger mig så mycket så "härta vore nog" som vi säger här i Värmland;)

Det är inte bara våran kärlek till varandra som gör mig så lycklig. Det är allt som ingår i våran vardag som gör den så underbar. Barnen som funkar så bra tillsammans och framförallt Tim som blommar ut när han är här. Det är en obeskrivlig känsla och svårt att förklara hur mycket det betyder för mig.

Din mig. Det hör jag varje dag och varje gång jag hör det så växer någonting inom mig. Tillit och en stark tro på framtiden. En framtid fylld med så mycket kärlek och värme.

Älskar dig så det gör ont min underbara....

Varje dag är en gåva...

Jag ser varje dag som en gåva. Alla dagar tillför mig något som gör mig nöjd och tillfreds med tillvaron.

Nu är vedhögen borta och jag kan lova att vi här på skogsvägen har slitit som djur. Ikväll började vi städa upp på tomten och så mycket som vi skrattar kan jag inte minnas att jag gjort på år och dagar. Tack Tomas Hansson och resten av gänget som gjorde det här till en minnesvärd kväll.

Vad händer i livet? Jag är så mitt uppe i allt så jag hittar inga svar på det. Jag vet bara att varje dag tillför något positivt och både jag och ungarna mår hur bra som helst. Önskar jag kunde säga att jag slappnade av och bara lät mig följa med strömmen och koppla av,men jag går fortfarande och väntar på smällen. Det finns inte en chans att jag ska få må så här bra utan att något ska hända. Jag ser mig som skadat gods,ett trasigt glas som lagats men som är kantstött i kanterna och bara väntar på att gå i kras.

Jag har lovat mig själv att försöka ta en dag i taget och njuta av stunden och inte tänka varken bakåt eller framåt men det är svårt. Livet har varit allt för svårt och tungt för att våga tro igen. Kanske en dag. Tills dess somnar jag med ett leende och vaknar med ett leende. Livet är för kort för att inte våga lita eller tro igen...

En födelsedag att minnas...

Jag är så fylld av känslor och intryck så det känns som jag ska sprängas sönder vilken sekund som helst. Den här dagen. Jag hittar inte ord för hur helt fantastisk den varit. Hela helgen har varit som ett helt stort lyckorus med min Älskade Staffan och alla ungdomar. Allt bara klaffar så bra så man går nästan och väntar på att någon ska fälla krokben på mig eller fälla mig med en stor spark. Försöker verkligen koppla av och låta allt det underbara fylla mig och inse att det här kommer bli något stort. Eller jag borde säga större. Det känns som man tagit Mount Everest med 3 kliv och nu står man där på toppen och blickar ut över allt det vackra som omger mig.

Vi har fyllt helgen med vedkapning,god mat,fest och mycket skratt. Vaknade i morse av det bästa jag kan få vakna upp med och det är min stora,stora trygghet och kärlek. Någon timme senare fylls sovrummet av hjärtat och ungar med frukost på sängen och presenter. Att bli firad så på det viset hade jag glömt bort hur det var och jag är så otroligt rörd och tacksam för det dom gjorde för mig. Det här är en födelsedag jag alltid kommer minnas med ett leende på läpparna. TACK älskade Staffan och TACK underbara ungar.

Jag skulle kunna skriva så mycket om den här helgen men jag väljer att bara lägga ut det här. Jag ser fram mot många,härliga,underbara dagar med min kärlek och barnen och när jag tänker på det så får jag ett stort leende på läpparna. Det kan inte bli så mycket bättre än så här. Det här är meningen med livet och jag ska njuta varje sekund tillsammans med männisokor som jag tycker om...

Om igen....

Som en port som har öppnats på glänt
Släpper genom ljus som gryningen tänt
Så ser mina ögon en värld
Så börjar tanken sin färd
Som att vakna upp ur en evighets sömn
Stå mitt i livet och behålla sin dröm
Så växer en känsla i mig
Jag vet jag får den av dig
För du väcker nånting inom mig

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Som den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Som att se när is blir till vågor på sjön
Att hitta blommor som har växt under snön
Förflyttar jag berg med min tro
Att det som spiras ska gro
Över vida vatten finns en bro

Du låter längtan födas, ännu en gång i mitt liv
Och du vände var sten där det finns något gömt
Gör verklighet av det jag bara drömt

Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken
Så stark, på säker mark
Som den som söker finner sanningen
Så älskar jag dig om och om igen

Morgonstund har guld i mun..

Jag vaknar av att din tfn larmar men ljudet stör mig inte alls. Jag fortsätter att blunda och njuter av att känna din värme och din hud mot min kropp och jag förvånas lika mycket varje morgon av vilken inverkan du har på mig. Hur du kan fylla hela min kropp med så mycket lugn. Varje mm av min kropp påverkas av dig och jag känner hur jag vill stanna kvar i den känslan i all evighet.

Du kryper nära nära men det känns som att närheten inte är tillräcklig. Jag vill ha dig närmre och jag önskar jag kunde öppna upp min kropp för att släppa dig ännu längre in. Att du ska ta över varenda cell av mig och bli ett med mig. Jag får inte nog.

Ligger i din säng och saknaden efter dig är enorm. Den sköljer över mig som en våg som nästan får mig att tappa andan. Luften omkring mig är inte densamma när inte du är här och jag önskar jag kunde spola fram tiden så du snart är hemma igen. Blundar och känner din doft nära mig och kan nästan känna din kropp mot min. Du är så nära men ändå känns det som flera mil just nu. Det bästa är att om jag vill och om jag behöver dig så kan jag bara sätta mig i bilen och åka till dig bara för att se dig en minut och känna din kärlek och din värme. Och det tar 5 min. Den känslan ger mig ett välbehag och jag slappnar av.

Saknar dig så det gör ont.....

Dagen idag....

Dagen idag. Körde ungarna till skolan och sen hem till Tim. Fröken kom men Tim sov som en stock vid just den tiden så vi hade en liten pratstund hon och jag. Och jag måste erkänna att det var skönt att höra henne säga att jag ska låta bli att ständigt gå med dåligt samvete. Att jag måste leva själv även om livet är som det är nu. Men det dåliga samvetet förföljer mig hur gärna jag än vill låta bli. Önskar jag kunde klona mig och kunna befinna mig på två ställen samtidigt.

Åkte in till läkaren på eftermiddagen för att få lite svar och ta lite prover. Nu får jag vänta 3 veckor innan jag får besked så får vi gå vidare därifrån sen. Jag har inte så mycket att välja på nu. Jag tänker inte måla fan på väggen nu utan njuta av dagarna som är. Sitter just nu och tittar på 4 fantastiska ungdomar som spelar kort och trivs och har roligt. Tim är på övervåningen och Wenche är ute och eldar gräs med hjärtat. Det är Tims första besök på Skogsvägen och det går över förväntan och det värmer mitt hjärta. Önskar jag kunde slappna av mer och känna att allt kommer bli hur bra som helst. Men det kommer ta tid och det får göra det nu. Jag vågar inte tro annat nu när allt är så skönt.

Jag har hittat mannen som inte bara tagit till sig mig utan även barnen och jag trodde innerst inne inte att jag skulle hitta just det här. Jag vågar säga att det är äkta även om det skrämmer mig men jag inser att det är en oundviklig känsla som kommer försvinna med tiden...

Snart dax att köra hem lilleman och sen tillbaka hit och jag är övertygad om att han gärna kommer tillbaka hit igen. Vem vill inte det när det är så mycket skratt och kärlek under ett och samma tak....

Så mycket ord...

Ibland blir dom för många så jag vet inte hur jag ska få ner dom. Orden. Dom samlar sig i huvudet som ett stort getingbo och jag försöker sortera dom så det ska bli bra när dom kommer ut. Men ibland funkar det inte så. Jag bara sätter dom på pränt så som jag känner och jag antar att det är det bästa sättet att göra det på. Inte konstla till det så det ska passa andra utan för min egen skull. Så jag gör ett försök...

En händelserik helg med inslag av både positiva och negativa saker. Dagarna går så fort och det händer så mycket så jag minns knappt vad det är ibland men det är verkligen full rulle. Ungar har körts och hämtats och vi har grillat. Premiär.Och vilken fantastisk dag att göra det på.Värme och personer som står mig nära som sällskap kan inte göra att det blir fel. Hockey på Lördagen tillsammans med <3 och "Lalle". FBK gick segrande ur den striden och det innebär ytterligare ett kliv mot guldet. Det är här jag önskar jag kunde skriva så mycket mer men jag hittar inte det jag vill skriva. Det gör ont och jag inser att saker verkligen kan raserar på en liten sekund. Vill så gärna kunna förklara men gråten stockar sig i halsen och det låser sig för mig.

Min insida är trasig och jag önskar jag vågade bryta ner lite av muren jag har omkring mig och jag vet att det kommer. Men jag behöver tid. Tid att våga lita på och ge av hela mig och inte vara rädd.

Kärleken jag får är så överväldigande och jag vet inte hur jag ska hantera den riktig. Jag vet bara att det här är det bästa som kunde hända mig och barnen då det inte bara är jag som får ta del av allt det underbara utan du ger även mina ungar lika mycket. Jag hoppas du förstår hur mycket jag värdesätter och älskar dig för det.

Idag är en dag då jag helst av allt vill åka ut och sätta mig i skogen. Skrika och gråta och låta allt rasa av mig för att sen ta nya tag. Jag vill krypa ner bredvid dig ikväll och känna din närhet och förstå att det här är på riktigt och inget jag kommer förlora.

Dagen idag. Köra ungarna till skolan och sen hem till älskade Tim och invänta fröken.Eftermiddagen består av att besöka läkaren och det skrämmer mig lite då jag inte alls vet vad han vill egentligen.

Jag är tacksam för allt det positiva som finns omkring mig och ger mig styrka att vilja..

Tisdag..

En dag som alla andra dagar men ändå inte. Jag vaknar lycklig och jag somnar lycklig trots jobbiga omständigheter. Att vakna på Skogsvägen och somna där ger mig en känsla av härlig tillfredställelse. Svårt att beskriva.

Fick ett mail idag som satte det största leendet på mina läppar. Mitt fd chef hörde av sig och vill att jag ska komma tillbaka igen och börja jobba ivår. Om jag blev glad? JA!! Kommer bli en helt fantastisk vår tillsammans men personer jag tycker otroligt mycket om. Hade någon frågat mig hur jag sett på framtiden så hade jag sagt mörkt. Men får jag frågan idag så säger jag bara glädje och lycka....

Jag tog ett kliv

rätt ut i verkligheten.

Har ett antal ggr trott på att jag kunde hitta det där äkta på nätet men efter att ha blivit både lämnad och lämnat då det inte varit rätt så tänkte jag som så att nu lägger jag ner och ser vad som finns där ute. Där man träffar människor öga mot öga direkt. När jag sitter här idag så funderar jag varför jag inte gjorde det tidigare.

Jag hann inte mer än att öppna dörren och kikade lite nyfiket så bara stog han där. Han som jag bara känner är mannen jag vill ha i mitt liv för alltid. Mannen jag vill vakna med och mannen jag vill somna med. Han är mannen som gör att jag knappt kan andas när vi inte är tillsammans och han är mannen som ger mig ett inre lugn jag inte trodde jag kunde känna längre. Han är mannen jag tänker på 24/7 och han är mannen jag inte kan eller vill vara utan. Någonsin.

Jag är en impulsiv person och ni som känner mig väl skriver säkert under på det. Men jag kan erkänna det och jag kan även erkänna att ibland går det lite väl fort framåt. Men jag kan ärligt erkänna att det här går inte på något sätt att bromsa även om vi pratat om det. Varför bromsa något som är så otroligt underbart och får en person att må så bra? Inte en chans. Nu kör vi bara på och jag har rivit ner alla mina murar och släppt honom så nära inpå som ingen annan fått komma på väldigt länge. Han är den som fått dela mitt innersta som inte många andra fått på så kort stund. Jag vill inte ha några hemligheter för honom utan väljer att öppna mig direkt.

Han visar mig vad riktig kärlek är och han gör det med både ord och närhet. Han ligger och pratar med mig på morgonen och säger dom finaste saker. Han ligger nära mig om natten och värmer mig och smeker mitt hår och får mig att känna mig älskad. Han går aldrig förbi mig utan att ta på mig eller säga några fina ord.

Den här mannen höll jag på att gå miste om om jag inte bestämt mig för att kika in genom dörren ut mot verkligheten. Jag har ju alltid trott på ödet. Jag gör det nu med. Alla möten med personer genom livet betyder olika saker och dom tillför oss var och en olika saker. Vissa bra. Andra sämre saker. Men jag tror och hoppas att man lär sig något hela tiden.

Jag är så fylld av tacksamhet och lycka. Glädje och värme inför den här mannen. Han har väntat på mig och jag på honom. Nu står vi här båda. Och vi är lyckliga. Vi är båda värda det här och ska njuta så mycket vi bara kan nu.Tillsammans..

Vi har båda sagt att det här är galet. Men jag tycker om att vara galen bara jag får va det tillsammans med just honom. Min S....

SJ suger...

Varför,varför,varför. Samma sak varenda gång dom ska köra och det var inte ens SNÖ igår. Wenche skulle ha landat i Karlstad klockan 22.05 igår och när tåget rullade in på stationen var klockan ca 03.00. Det värsta var inte att tåget inte gick utan det som gjorde mig ARG var den inkompitenta man som satt och lämnade svar på frågor om förseningen när S ringde. Tåget hade stannat i Katrineholm och där fick resänerna svar att dom skulle sätta in anslutningsbussar. Kom det några bussar? NEPP!! Men mannen på SJ som vi ringde sa att jodå,bussen hade lämnat Katrineholm och var påväg mot Karlstad. PUCKO!! Det slutade med att tåget började rulla ca 00.30 och då var enbart ett spår öppet så det var ca 30 tåg som skulle köra på samma linje. Frågade Wenche varjegång jag ringde om dom fått något att äta? Te och Kaffe.Det var allt. Jag är så sjukt trött på SJ nu så jag känner att jag vill avreagera mig på någon där idag så det får nog bli ett tfnsamtal fram på dagen.

För övrigt är jag sjukt besviken på en person och jag känner just nu att jag inte orkar lägga mer energi där hur mycket jag än tycker om.

*Vid köksbordet och dricker kaffe. Väntandes på tonåringar som ska bli klara så vi kan åka..*

Trots ilska inombords så ler jag ;)

"Forrest road"

Är en plats jag trivs på. Här har jag funnit både värme,glädje och underbara personer. Så fort jag kliver in "här" så slappnar jag av och verkligen känner mig hemma. Jag somnar med ett leende och jag vaknar med ett leende. Jag tror t.o.m jag ligger och ler i sömnen.

Man skulle kunna tro att man är helt bekymmersfri men så är ju inte fallet. Men vissa saker gör att resten blir enklare.

Vaknade med en öm hals och en snuvig näsa och jag blir tokig när jag inte orkar göra saker utan att bli helt slut men det är bara att bita ihop. Det kunde ha varit värre:)

har vinkat av lite ungar och väckt ytterligare två. Snart hem till H för att ta emot "Damerna BUP" och se vad dom har att säga idag.

22.10 kommer Wenche hem och ska hämtas vid tåget. Ska bli skönt att få se henne igen även om hon inte ens varit borta en vecka.

*Tittar ut genom köksfönstret och ser solen gå upp bakom kullen och känner att det kommer bli en helt ok dag*:0)

Måndag..

Jag brukar vakna på Måndagmornarna och känna lite lätta drag av ångest. Men just den här Måndagen ringer klockan tidigt,tidigt och jag börjar morgonen med ett skratt. Jag kan rekomendera det för att dagen ska bli lite lättare;)

Hämtar Linn och Sanella vid nio för att åka till BUP med Linn och träffa OCD teamet. 2 jättegoa personer som ska försöka hjälpa henne komma tillrätta med tvångstankarna hon har. Det kommer inte bli enkelt med vi ska hjälpas åt och få ordning på den tösa med. Det är jag helt övertygad om:0)

Livet. Ja. Vad ska jag säga. Det finns ljus i den här tillvaron med som får mig att le stort hela dagarna och jag är otroligt tacksam för det. Mer än du tror;)

Kram...

Vidare till final...

Jag har vetat det hela tiden och nu är dom där. FBK är i final!! Snart får vi stå på torget och titta på guldgossarna igen;) Såg gårdagens match på plats i LLA och den känslan att sitta där med alla andra som älskar laget lika mycket som mig är bara så underbart. Att man sen får stå där och skrika sig hes och se laget vinna. Det är f-n oslagbart. Tack Mulle för att jag fick följa med. Jag är otroligt tacksam.

Helgen i sig har varit bra på så många sätt..Mer än så säger jag inte;)

Söndag kväll och jag ligger redan i sängen.OTROLIGT!!

Hilde

Fredagen den 25 Mars/2011

Gårdagen bestog av ett läkarbesök med Linn som hade fått luftrörskatarr. Hostan hon dragits med allt för länge behövde åtgärdas och medicinen blev Cocilliana. Jag jublar!!;) Inte för min egen skull men jag vet hur otroligt effektiv den är så nu ska väl flickstackarn få lite sömn och vila.

Idag är det Fredag. En helt vanlig Fredag men ändå inte. Jag ler. Jag gör det ofta men idag gör jag det extra mycket. Det är helt otroligt vad vissa saker kan göra för själ och hjärta när man mått som man gjort. Jag står i stor,djup grop och gräver ett spadtag för var dag för att ta mig upp till kanten. Och hur jävla jobbigt det än är så finns det faktiskt glädje i mitt liv:0)Det är lite som balsam för själen.

Man letar pusselbitar hela tiden och det verkar ju som även mitt pussel ska bli helt en vacker dag. Ska bli spännade att se bilden när det är klart. Tror det kommer bli en fantastiskt vacker bild:)

Lite sömn på soffan nu för att orka med...

*Kramar om och önskar alla en god helg*

*Man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.*

Tandläkarbesöket förra veckan resulterade ju i gråt och kaos för T och jag var helt övertygad om att han aldrig mer skulle våga sätta sin fot där igen. Men min stora,duktiga,tuffa son vågade följa med idag igen. Och med hjälp av en helt fantastisk tandläkare så lagade han sitt hål. Utan bedövning. Jag grät när jag stog där och tittade på och kände sådan evinnerlig tacksamhet över att det fanns personer som kunde hjälpa honom. På rätt sätt. Återigen har han fått bygga upp ett förtroende för vuxna att det faktiskt finns dom som är ärliga och kan hjälpa utan att skada och ge ärr för livet.

Insåg igår efter besöket av damerna från BUP att jag kommer få kriga för att få den hjälp T är berättigad till i skolan. Jag kommer få skrika mig hes för att dom ska lyssna på mig och jag kommer få slå mig blodig för att det ska fungera. Men jag ska både skrika och slåss för honom. Många barn med T handikapp sätts i särskolor för det är lättaste vägen för kommunerna. Och gud nåde den som kommer försöka sig på att ens yttra det. Att det är enda utvägen. Inte så länge jag är med och kämpar för hans rätt till det han behöver.

Även om vi har våra bakslag så är det mycket som går framåt. Istället för att vara ute 10-15 min om dagen tar han långpromenader med hunden. Och då menar jag långt. Och han går själv. Och jag vet faktiskt inte varför och väljer att inte fråga. Jag är glad så fort han vill gå ut. Han var på Bio i Lördags med pappa och kusinen och det funkade med hur bra som helst. Men det är för att han valt det själv. Både promenader och biobesök. Så länge det är kravlöst så funkar saker någorlunda.

Läste en blogg av Mia Skäringer(Tokan från Solsidan) igår. Hon har en son med ADHD/Asperger. Och att läsa hennes blogg stärkte mig. Väljer att lägga ut några rader från den bloggen här"

*. Med rätt stöd kommer han att bli något stort. Det ser alla. Och som mamma till honom har jag fått lära mig att den största styrkan på jorden är att faktiskt våga visa sin svaghet. Jag ser inte hans diagnos som någon stämpel, snarare som en karta. När jag inte hittar vägen måste jag titta närmare. Zooma in småvägar. Det är en vacker komplicerad bild. Föränderlig. Plötsligt rinner det vatten mellan två vägar. Plötsligt dyker en sjö upp. Ett berg. Man vet inte allt, bara att där vilar en hemlighet och att man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.*(Mia Skäringer)

Vidare. Förbi och igenom. Som med resten av livet. Stöter vi på hinder så måste vi bara ta oss förbi. Hitta lösningar och sedan se tillbaka och tänka: Att där stog vi då. Nu är vi här. På andra sidan. Och vi klarade av det.

Det är vår nu. Det blåser nästan storm ute men jag känner inte blåsten. Jag ser bara solen. Jag sitter mitt i just nu och har visioner om att nästa år vid den här tiden har allt fallit på plats. Jag och mina ungar har äntligen fått harmoni i tillvaron och kan se tillbaka på det som varit och faktiskt tänka att : Att fy f-n vad bra vi har det nu.Och vi är värde varenda sekund av det....

Först blir jag matt och sen jävligt arg!

Så fick jag då äntligen iväg sonen till tandläkaren. Och ni ska veta att det inte varit lätt. Har försökt i alla fall 5 ggr det här året men händelsen i December har gjort honom sjukt misstänkam mot allt.

"Något han hatar är sprutor.(Tack vare en sköterska som för all framtid sett till att han alltid kommer vara rädd för det efter hennes sätt att försöka sätta nål på honom förra året). Den kvinnan hoppas jag att jag inte behöver se något mer."

Vi kommer in till tandläkaren och tandhygenisten. Storasyster är med också. Hon är lite av T trygghet nu och henne litar han på. Han lägger sig ner och gapar stort. en jättemysig tandläkare tycker jag. Då.
(Jag har informerat dom om att T är spruträdd. Dom vet när vi kommer dit)
Så ser jag då hur tandläkaren plockar fram. Just det där som inte kan vara i närheten av T för han blir hysterisk och börjar hyperventilera. Han gråter så jag tror aldrig tårarna ska ta slut. Och jag känner hur ilskan börjar växa inom mig.
:Men jag sa ju att T inte klarar av sprutor?*Arg*
:Jomen vi tänkte vi kunde prova?*Typ säger det på ett sätt som att vi vet bäst och du fattar inget*
:Se så bra det gick??!!'Pekar på T som stortjuter och försöker ta sig ur tandläkarstolen*
:Luugn och fin nu T. Jag lovar att vi inte ska sticka dig nu. Vill du gapa så jag får titta på tanden?

SÄKERT!!

Jag vet ju direkt att nu är det kört för all framtid att få honom till tandläkaren. P.g.a en jävla mupp till tandläkare.

Här kan man tro att det värsta är sagt. Men nej. det kommer mer.

T lugnar ner sig lite och då säger tandläkaren.
:Vi ska inte plåga dig mer nu T. Jag ska skriva en remiss till "PED". Det är ett ställe där barn med dina bekymmer kan få hjälp. där barn med speciella behov kan få dig att våga gå till tandläkaren.
sen tittar han på mig och säger:(Han sitter typ 1 meter från T.
:Där blir han drogad så han kommer inte minnas något ändå!!
Och jag bara gapar! T börjar stortjuta. Igen.
I December när vi han skulle göra sin CT röntgen och ta sina ryggmärgsprover så fick jag lura i honom stezolid på morgonen för att kunna få med honom till bilen. För han var misstänksam och visste att vi skulle åka iväg. Att vi skulle försöka lura honom. Och han hade rätt. Allt det som hände då har satt djupa spår i honom som vi försöker reparera nu. Att han återigen ska få ett förtroende för oss. Men det tar tid.
Och att då komma till tandläkaren som först vill sticka honom och sen berättar högt och tydligt att han kommer bli drogad i T närvaro. Ja,ni kan ju tänka er själva vad som rör sig i hans hjärna nu. Jag grät själv när jag kom ut i bilen för jag var så arg.

samlade mig lite och ringde T pappa och berättade vad som hänt. Han ringde direkt upp tandläkaren o berättade vad han tyckte och tandis säger i sin tur att han inte alls sagt något i närheten av T. Lögnare!

Efter den traumatiska händelsen så skulle vi gå på teater med T klass. Det är första ggn på väldigt länge som han vill göra något sådant och jag är jätteglad. Storasyster är med såklart och vi går in. det funkade i 20 min sen fick vi lämna teatern. Ljudet blev för mycket och T fick ett anfall. Det var ett tag sen jag såg det nu men jag är så van. Jag låter det bedarra av sig själv och sen går vi. Hämtar bilen och åker hem. Han sover hela resan hem för han är helt slut stackarn efter den här dagen.

Jag sitter fortfarande och är förbannad även om jag vet att det inte hjälper. Men det finns personer i T närhet som stjälper med än dom hjälper...Och det är vi som får samla ihop honom efteråt och försöka ställa allt till rätta igen. Det börjar bli slitsamt..
***************************************************************************************************

Ringde klinikchefen idag Fredag för att berätta vad som hänt. En mycket bra kvinna som tog sig tid att lyssna och ska göra allt för att vi ska lyckas få T att gå till tandläkaren och då blir det till henne personligen. Så nu blir det operation övertalning. Igen...

Möte med människor

Vi ska på möte idag.Jag och Hans. Vi ska träffa skolledningen för att försöka komma fram till hur vi ska göra med Tims skolsituation. Det funkar inte längre att han bara är hemma och får hemundervisning för han lär sig inget.Inte så mycket som vi önskar.

Ett år har gått nu sen första anfallet.Ett helt år. Och jag minns det som igår. Tfn samtalet från Hans att Tim var på väg i anbulans från skolan p.g.a ett anfall. Och jag,mamma,var 20 mil bort och får ett sådant besked. Den resan hem till Värmland var den längsta resa jag någonsin gjort. Den resan hem då. Och resan jag befinner mig på nu. För det tar aldrig slut. Jag önskar jag kunde vare framme i morgon och känna att just DEN HÄR turen är över. Att här är det stop och dax att kliva av. För att ge sig ut på nästa resa. Som är fylld av glädje och saker som får mig att må bra. Inte det här som får mig att må som jag gör nu.

En vecka sen nu som jag var ute och träffade folk. Den lilla luft jag fått är tack vare hunden som behöver ut. Men att kliva utanför dörren ger mig ångest men jag vet att jag måste.

Provade byxor idag. Intaget av mat börjar visa sig på kläderna. Dom börjar bli stora. Men det är helt ok. Önskar bara det vore av egen fri vilja och inte p.g.a tillståndet. Jar är lite less nu. Less på livet och vad det erbjuder mig. Många tänker att du ska vara tacksam för det du har och det finns dom som har det värre. Och jag vet det. Och jag är tacksam för att det fina men jag kan ändå inte känna glädje över det just nu. och jag vill eller behöver inte förklara varför. Det bara är så.

Kramar/Hilde

Röd näsa och vart f-n är busskortet??

Den där vidriga förkylningen har då fått greppet om min kropp. Jag har klarat mig så länge nu och trodde väl att jag kanske,kanske skulle klara mig. Men icke! Så nu ligger man här ännu mera okeslös än vad man varit tidigare och om någon ens försöker peta på mig nu så gråter jag.

Sömnen i natt har varit helt ok faktiskt och trots att man är sjuk så får man ändå ställa klockan för att väcka tonårströtta barn och det är helt ok bara jag vet att hon kommer iväg ordentligt. Efter väckning kröp jag tillbaka i sängen igen för att somna om då jag hör frågan: Har du sett mitt busskort??? Och jag är helt övertygad om att jag sett det på exakt samma plats vid flera tillfällen på hennes rum men det är som bortblåst! Varför kollar man inte upp sådant dagen innan man ska göra första skoldagen för? Lite lätt irriterad får jag ringa Hans och fråga om han kan köra henne vilket han gör och jag är mycket tacksam.

Var planerad begravning för farmor i morgon men med tanke på mitt tillstånd plus att vi har ett möte med alla inblandade i skolan när det gäller Tim så väljer jag att inte gå. Ny termin och jag hoppas innerligt att det kommer hända något drastiskt nu för inte en vår till när vi inte vet varken ut eller in..

Drar täcket över mig och försöker få till några timmars sömn igen..

Ogillar ensamheten

En dag som jag tillbringat mesta tiden i sängen då jag absolut inte haft ork till någonting. Fick i allafall efterlängtat besök av flickorna och Simon under eftermiddagen och vi har haft några härliga skratt tillsammans. Mina tjejer är fyllda av så mycket sprudlande energi och glädje trots allt som är omkring oss nu och jag älskar dom så det känns som hjärtat ska brista ibland. Nu har dom åkt och ensamheten och tomheten efter barnen gör ont. Jag ogillar verkligen att vara själv nu och jag önskar jag kunde få krypa upp i famnen på "någon" och bara "va".

Haft samtal med älskade syster för en liten stund sen och det finns dagar jag verkligen önskade att jag hade henne lite närmare och även resten av min familj som är utspridd lite här och var. Jag har ju faktiskt ingen av dom i närheten längre och det kan göra ont stundtals..Men jag vet att dom finns och jag känner en oerhörd tacksamhet över det..

Har en snarkande hund bakom rumpan just nu i allafall och hon lämnar mig inte många sek..Jag tror hon känner mitt innersta och hur jag mår och gör allt för att finnas där för mig..

Sudda bort

Gårdagens innehåll är sådant där man HELST av allt vill slippa och det som var vill man dagen efter bara sudda bort och tro att det har inte hänt. Men det hände och det kommer att hända fler ggr. Och jag känner bara en stor maktlöshet över att inte kunna påverka. Jag fick ta en hel del skit och det gör ont men jag förstår efter alla år att det är så här det funkar.

Mina barn med en styrka som kan förflytta berg.

L med sin envishet och en så bestämd när hon säger ifrån och argumenterar så jag kan inte göra annat än att le åt henne när hon sätter igång.

W som tar sig an Tim och faktiskt är den enda nu som kan nå honom och få honom att prata och t.o.m le vissa stunder. Att se honom ligga med sitt huvud i hennes knä i går kväll framför tv:n gjorde mig tårögd. Men det var tårar av kärlek över att ha fått dessa fina ungar..

T som TROTS hela situstionen som är nu orkar med och är stark. Jag beundrar<3

Somnade halv fem i morse och inser att jag behöver några timmars sömn om jag ska orksa med dagen. Så jag kryper nära intill en kär familjemedlem. Kramar om och borrar ner mitt ansikte i hennes päls och somnar om..


Önskar er alla en underbar Söndag. Det regnar och snön håller på att töa bort så det finns hopp om en vår trots allt....

Kramar/Hilde

Till alla som läser min blogg

Jag skriver ABSOLUT inte för att få medlidande även om era ord värmer mig otroligt mycket.Jag skriver för att det ger mig någorlunda ro i själen och det är som terapi.Det är väl därför många skriver blogg..

Jag har skottat snö idag och för varje spadtag har jag svurit och blivit förbannad. Det innebär att hade det varit så att man hamnat i helvetet efter tionende svordomen så hade jag varit där för längesen.

Jag är så förbannade arg på livet som hela tiden prövar mig genom varje steg jag tar och kickar tillbaka mig när jag känner att jag börjar komma någonvart.

Jag har så mycket att vara tacksam för,mina barn framförallt och alla nära och kära som finns där när det är som tyngst.Men det inte saknaden av kärlek jag har. Det är saknaden av att för en gångs skull få vakna upp på morgonen och känna att fy fan vad härligt livet är.Varför får vissa och inte alla? Varför prövas andra mer än resten av världen? Någon sa att det är dom starkaste som prvas för dom klarar av alla motgångar? Nej. Jag vägrar att tro på det?? Det måste finnas någon annan anledning.

Jag hittade dom här orden och jag hoppas verkligen att det är så:

"Till dom trasiga"

*Dig väntar en glädje.Det finns inga förlorade dagar,inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var då du trodde att du förlorat dem,kantstötta, sönder trasade.

Någon har tagit dem i sin hand som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.Dig väntar en stor glädje
någonstans ännu förvarad i en kruka av lera*

Om jag visste att det var så, då kan jag stå ut med helvetet som jag befinner mig i nu...

.

Att andas nu

är ungefär som att sätta på sig en syrgasmask utan ventilation. Jo.Jag har provat så jag vet hur det känns. Det är en hemsk känsla att inte kunna få luft hur djupt man än drar sina andetag.Jag tror det kallas ångest.

Trots hemmakväll igår så satt jag mest med ett leende på läpparna. Om det berodde på Frank Anderssons dans på Lets Dance eller om det var något annat kan jag inte svara på. Eller jag vill inte. Känslan av välbefinnande och att få känna lite glädje kändes som en ynnest just nu och något jag är tacksam för. Jag behöver inte och jag kräver inte så mycket av livet just nu. Så att just få le gör mig tacksam.

Så kom då natten då allt blev kaos. Då jag började känna maktlöshet över situationen och hur jag ska handskas med den. Att mitt uppe i mitt egoistiska tillstånd så ser jag att det är fler än jag. Vilket jag vetat om så länge men jag har inte kunnat hjälpa hur mycket jag än vill. För att kunna hjälpa någon så måste personen vilja själv.

Hur ska jag orka hjälpa andra när jag knappt orkar bära mig själv? Min mamma sa igår att folk är beroeende av mig. Att jag är tvungen att finnas till för omgivningen. Faller jag så faller resten som ett Dominospel. Jag gillar inte den känslan alls....

Livet är fan inte lätt men jag om någon borde väl veta..

Har fått förfrågningar av bekanta om varför min blogg stannat upp och dom gärna vill läsa vad som händer i mitt liv. Och när man ber så snällt så blir jag både smickrad och glad att någon överhuvudtaget kan se mitt liv och dess innehåll som något intressant. Men håll till godo kära vänner för nu kör jag:)

Många av mina tidigare blogginlägg har ju handlat om Tim och hans sjukdom som vi FORTFARANDE inte vet vad det är. Snart är det ett år sen han hade sitt första anfall och jag ska ärligt erkänna att det här är nog det tyngsta året jag någonsin varit med om. Och jag har varit med om MYCKET! Men att ha ett barn som är sjukt och man aldrig får några klara besked är sjukt jobbigt. Sista vi gjorde för att få några svar med Tim var att göra en Magneröntgen och tog prover på hans ryggmärgsvätska. Så nu väntar vi på svar.Väntan. Något jag är så sjukt trött på att göra men vi har ju tyävrr inget val just nu..


Mitt liv för övrigt är fruktansvärt tungt just nu..Jag befinner mig i ett rätt så mörkt hål och jag undrar om det inte är nu jag är nere på botten och måste vända?

Man försöker se allt det positiva man har runt omkring sig men det är inte enkelt just nu..Jag befinner mig en kropp som inte är jag själv utan någon helt annan och jag ogillar det verkligen men jag vill och hoppas starkt på att det ska ta en vändning snart..

Det finns kärlek i mitt liv som är jag är otroligt tacksam över att den finns. Behöver inga ord för att förklara det..

Sitter just nu och tittar ut på snövallen som mötte mig igår när jag kom hem efter en veckas frånvaro. Grannen kom ut igår när jag stog där med snöskyffeln och sa att det där ordnar vi i morgon när jag får främmande. Har precis sett 4 stora starka män hos min käre granne och jag hoppas dom tar stegen mot min gård som verkligen behöver tas om hand ;)

Önskar er alla en fortsatt fin Fredag med allt vad den innebär. Själv ska jag krypa ner i soffan med Ditte och bara va ikväll. inga barn och det är sjukt tomt när dom inte är hemma...


Kramar/Hilde