Möte med människor

Vi ska på möte idag.Jag och Hans. Vi ska träffa skolledningen för att försöka komma fram till hur vi ska göra med Tims skolsituation. Det funkar inte längre att han bara är hemma och får hemundervisning för han lär sig inget.Inte så mycket som vi önskar.

Ett år har gått nu sen första anfallet.Ett helt år. Och jag minns det som igår. Tfn samtalet från Hans att Tim var på väg i anbulans från skolan p.g.a ett anfall. Och jag,mamma,var 20 mil bort och får ett sådant besked. Den resan hem till Värmland var den längsta resa jag någonsin gjort. Den resan hem då. Och resan jag befinner mig på nu. För det tar aldrig slut. Jag önskar jag kunde vare framme i morgon och känna att just DEN HÄR turen är över. Att här är det stop och dax att kliva av. För att ge sig ut på nästa resa. Som är fylld av glädje och saker som får mig att må bra. Inte det här som får mig att må som jag gör nu.

En vecka sen nu som jag var ute och träffade folk. Den lilla luft jag fått är tack vare hunden som behöver ut. Men att kliva utanför dörren ger mig ångest men jag vet att jag måste.

Provade byxor idag. Intaget av mat börjar visa sig på kläderna. Dom börjar bli stora. Men det är helt ok. Önskar bara det vore av egen fri vilja och inte p.g.a tillståndet. Jar är lite less nu. Less på livet och vad det erbjuder mig. Många tänker att du ska vara tacksam för det du har och det finns dom som har det värre. Och jag vet det. Och jag är tacksam för att det fina men jag kan ändå inte känna glädje över det just nu. och jag vill eller behöver inte förklara varför. Det bara är så.

Kramar/Hilde

Röd näsa och vart f-n är busskortet??

Den där vidriga förkylningen har då fått greppet om min kropp. Jag har klarat mig så länge nu och trodde väl att jag kanske,kanske skulle klara mig. Men icke! Så nu ligger man här ännu mera okeslös än vad man varit tidigare och om någon ens försöker peta på mig nu så gråter jag.

Sömnen i natt har varit helt ok faktiskt och trots att man är sjuk så får man ändå ställa klockan för att väcka tonårströtta barn och det är helt ok bara jag vet att hon kommer iväg ordentligt. Efter väckning kröp jag tillbaka i sängen igen för att somna om då jag hör frågan: Har du sett mitt busskort??? Och jag är helt övertygad om att jag sett det på exakt samma plats vid flera tillfällen på hennes rum men det är som bortblåst! Varför kollar man inte upp sådant dagen innan man ska göra första skoldagen för? Lite lätt irriterad får jag ringa Hans och fråga om han kan köra henne vilket han gör och jag är mycket tacksam.

Var planerad begravning för farmor i morgon men med tanke på mitt tillstånd plus att vi har ett möte med alla inblandade i skolan när det gäller Tim så väljer jag att inte gå. Ny termin och jag hoppas innerligt att det kommer hända något drastiskt nu för inte en vår till när vi inte vet varken ut eller in..

Drar täcket över mig och försöker få till några timmars sömn igen..

Ogillar ensamheten

En dag som jag tillbringat mesta tiden i sängen då jag absolut inte haft ork till någonting. Fick i allafall efterlängtat besök av flickorna och Simon under eftermiddagen och vi har haft några härliga skratt tillsammans. Mina tjejer är fyllda av så mycket sprudlande energi och glädje trots allt som är omkring oss nu och jag älskar dom så det känns som hjärtat ska brista ibland. Nu har dom åkt och ensamheten och tomheten efter barnen gör ont. Jag ogillar verkligen att vara själv nu och jag önskar jag kunde få krypa upp i famnen på "någon" och bara "va".

Haft samtal med älskade syster för en liten stund sen och det finns dagar jag verkligen önskade att jag hade henne lite närmare och även resten av min familj som är utspridd lite här och var. Jag har ju faktiskt ingen av dom i närheten längre och det kan göra ont stundtals..Men jag vet att dom finns och jag känner en oerhörd tacksamhet över det..

Har en snarkande hund bakom rumpan just nu i allafall och hon lämnar mig inte många sek..Jag tror hon känner mitt innersta och hur jag mår och gör allt för att finnas där för mig..

Sudda bort

Gårdagens innehåll är sådant där man HELST av allt vill slippa och det som var vill man dagen efter bara sudda bort och tro att det har inte hänt. Men det hände och det kommer att hända fler ggr. Och jag känner bara en stor maktlöshet över att inte kunna påverka. Jag fick ta en hel del skit och det gör ont men jag förstår efter alla år att det är så här det funkar.

Mina barn med en styrka som kan förflytta berg.

L med sin envishet och en så bestämd när hon säger ifrån och argumenterar så jag kan inte göra annat än att le åt henne när hon sätter igång.

W som tar sig an Tim och faktiskt är den enda nu som kan nå honom och få honom att prata och t.o.m le vissa stunder. Att se honom ligga med sitt huvud i hennes knä i går kväll framför tv:n gjorde mig tårögd. Men det var tårar av kärlek över att ha fått dessa fina ungar..

T som TROTS hela situstionen som är nu orkar med och är stark. Jag beundrar<3

Somnade halv fem i morse och inser att jag behöver några timmars sömn om jag ska orksa med dagen. Så jag kryper nära intill en kär familjemedlem. Kramar om och borrar ner mitt ansikte i hennes päls och somnar om..


Önskar er alla en underbar Söndag. Det regnar och snön håller på att töa bort så det finns hopp om en vår trots allt....

Kramar/Hilde

Till alla som läser min blogg

Jag skriver ABSOLUT inte för att få medlidande även om era ord värmer mig otroligt mycket.Jag skriver för att det ger mig någorlunda ro i själen och det är som terapi.Det är väl därför många skriver blogg..

Jag har skottat snö idag och för varje spadtag har jag svurit och blivit förbannad. Det innebär att hade det varit så att man hamnat i helvetet efter tionende svordomen så hade jag varit där för längesen.

Jag är så förbannade arg på livet som hela tiden prövar mig genom varje steg jag tar och kickar tillbaka mig när jag känner att jag börjar komma någonvart.

Jag har så mycket att vara tacksam för,mina barn framförallt och alla nära och kära som finns där när det är som tyngst.Men det inte saknaden av kärlek jag har. Det är saknaden av att för en gångs skull få vakna upp på morgonen och känna att fy fan vad härligt livet är.Varför får vissa och inte alla? Varför prövas andra mer än resten av världen? Någon sa att det är dom starkaste som prvas för dom klarar av alla motgångar? Nej. Jag vägrar att tro på det?? Det måste finnas någon annan anledning.

Jag hittade dom här orden och jag hoppas verkligen att det är så:

"Till dom trasiga"

*Dig väntar en glädje.Det finns inga förlorade dagar,inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var då du trodde att du förlorat dem,kantstötta, sönder trasade.

Någon har tagit dem i sin hand som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.Dig väntar en stor glädje
någonstans ännu förvarad i en kruka av lera*

Om jag visste att det var så, då kan jag stå ut med helvetet som jag befinner mig i nu...

.

Att andas nu

är ungefär som att sätta på sig en syrgasmask utan ventilation. Jo.Jag har provat så jag vet hur det känns. Det är en hemsk känsla att inte kunna få luft hur djupt man än drar sina andetag.Jag tror det kallas ångest.

Trots hemmakväll igår så satt jag mest med ett leende på läpparna. Om det berodde på Frank Anderssons dans på Lets Dance eller om det var något annat kan jag inte svara på. Eller jag vill inte. Känslan av välbefinnande och att få känna lite glädje kändes som en ynnest just nu och något jag är tacksam för. Jag behöver inte och jag kräver inte så mycket av livet just nu. Så att just få le gör mig tacksam.

Så kom då natten då allt blev kaos. Då jag började känna maktlöshet över situationen och hur jag ska handskas med den. Att mitt uppe i mitt egoistiska tillstånd så ser jag att det är fler än jag. Vilket jag vetat om så länge men jag har inte kunnat hjälpa hur mycket jag än vill. För att kunna hjälpa någon så måste personen vilja själv.

Hur ska jag orka hjälpa andra när jag knappt orkar bära mig själv? Min mamma sa igår att folk är beroeende av mig. Att jag är tvungen att finnas till för omgivningen. Faller jag så faller resten som ett Dominospel. Jag gillar inte den känslan alls....

Livet är fan inte lätt men jag om någon borde väl veta..

Har fått förfrågningar av bekanta om varför min blogg stannat upp och dom gärna vill läsa vad som händer i mitt liv. Och när man ber så snällt så blir jag både smickrad och glad att någon överhuvudtaget kan se mitt liv och dess innehåll som något intressant. Men håll till godo kära vänner för nu kör jag:)

Många av mina tidigare blogginlägg har ju handlat om Tim och hans sjukdom som vi FORTFARANDE inte vet vad det är. Snart är det ett år sen han hade sitt första anfall och jag ska ärligt erkänna att det här är nog det tyngsta året jag någonsin varit med om. Och jag har varit med om MYCKET! Men att ha ett barn som är sjukt och man aldrig får några klara besked är sjukt jobbigt. Sista vi gjorde för att få några svar med Tim var att göra en Magneröntgen och tog prover på hans ryggmärgsvätska. Så nu väntar vi på svar.Väntan. Något jag är så sjukt trött på att göra men vi har ju tyävrr inget val just nu..


Mitt liv för övrigt är fruktansvärt tungt just nu..Jag befinner mig i ett rätt så mörkt hål och jag undrar om det inte är nu jag är nere på botten och måste vända?

Man försöker se allt det positiva man har runt omkring sig men det är inte enkelt just nu..Jag befinner mig en kropp som inte är jag själv utan någon helt annan och jag ogillar det verkligen men jag vill och hoppas starkt på att det ska ta en vändning snart..

Det finns kärlek i mitt liv som är jag är otroligt tacksam över att den finns. Behöver inga ord för att förklara det..

Sitter just nu och tittar ut på snövallen som mötte mig igår när jag kom hem efter en veckas frånvaro. Grannen kom ut igår när jag stog där med snöskyffeln och sa att det där ordnar vi i morgon när jag får främmande. Har precis sett 4 stora starka män hos min käre granne och jag hoppas dom tar stegen mot min gård som verkligen behöver tas om hand ;)

Önskar er alla en fortsatt fin Fredag med allt vad den innebär. Själv ska jag krypa ner i soffan med Ditte och bara va ikväll. inga barn och det är sjukt tomt när dom inte är hemma...


Kramar/Hilde