Ikväll ska jag fälla tårar...

Tårar av glädje för att jag kunnat hjälpa min son på vägen. Att få honom att kunna slappna av och inte känna någon press. Känna ångest över att behöva gå till skolan och ta igen allt det han förlorat. I nästan 2 år har jag fällt tårar över att vi varit maktlösa. Över att inte kunna få honom att må bättre. Kämpa dag ut och dag in för att han ska tillbaka till skolan. Idag är det annorlunda tårar...

I en längre tid har Tim lidit av deprission. Ett riktigt mörker. Där ingenting kännts roligt och allt varit tungt. Han har burit ton av oro på sina axlar och jag förstår idag hur mycket han funderat. oroat sig och grämt sig över hur han ska orka tillbaka. Göra det som alla andra i hans klass har gjort. Jag kan förstå känslan. Att inte gå till jobbet för att man är sjuk och fundera på hur man ska hinna och orka med när man kommer tillbaka. Det är jobbigt.Hur ska det då inte vara för ett barn??

Idag inledde jag skolkonferensen med att säga att JAG ville prata. I egenskap av mamma. Att jag tror att jag och Tims pappa vet vad som är bäst för honom just nu. Jag berättade vd jag trodde,hur jag kände. Att jag trodde att Tim skulle må bäst av att kopplas bort från skolan en tid. För att få vila upp sig. Inte behöva tänka på något som har med skolan alls att göra. Lätta bördan från honom så han orkar komma tillbaka. Till livet. Se glädjeämnen utan att behöva bära på en tung ryggsäck hela tiden. Att han kanske behövde mediciner..Att jag var rädd att han såg livet så svart att han ska göra sig illa. OM vi inte börjar tänka på hans välbefinnande. Att det viktigaste är att han så fort som möjligt får den hjälp han verkligen behöver.

Idag lyssnade dom. Allihop. Vi bestämde att Tim först och främst ska vara sjukskriven från skolan i 6 veckor. Efter den tiden får vi se hur han mår då. Att vi troligtvis ska medicinera honom för att få honom gladare och se annorlunda på saker. Göra livet enklare. Och idag är första dagen det kändes som vi fick respons på det vi önskade.

Efter avslutat möte åkte vi hem. Jag gick in till Tim och berättade. Att en längre tid nu behöver du inte tänka på skolan. Bara vara ledig. Att han kanske skulle få mediciner för att må bättre. Och vet ni vad?? Idag är första gången på lång tid där jag fick se min son slappna av. Ett par axlar som åkte ner i normal läge och ett djupt andetag och när man frågade om allt kändes lättare nu och hans svar var ja. Då fick jag tårar i ögonen. För på mycket,mycket lång tid kände jag att han kanske kan vakna upp i morgon utan att bära på en tung sten....


Så idag ska jag fälla tårar..Tårar av glädje över att Tim för första gången på länge kan känna inre frid och ett hopp....

Att leva med Asperger..

Går inte en dag utan att jag tänker på Tim och hans framtid. Och varje dag söker jag efter information för att lära mig hur vi ska hantera honom för att göra livet så bra som möjligt. Varje dag känns som en evig väntan på att få komma dit eller dit för att få mer hjälp hur vi ska gå vidare. Men det är kö överallt. Känns ibland som jag ska gå i tusen bitar för att jag inte känner mig tillräcklig för honom eller någon annan i familjen. Jag är bara trött och skulle kunna sova en månad om jag hade det alternativet.

Idag hittade jag en dikt skriven av en tjej med Asperger. Den sa så mycket och gav mig mycket information om hur dom tänker och hur vi andra ska bete oss för att göra livet lättare för dom...

"Försök förstå,
så ska jag göra likaså.
Vi vill och vi kan,
lära av varann.

Hela livet har jag fått höra,
”Nej så kan du inte säga och göra!”
Alla vet om denna oskrivna lag,
den enda som inte vet, det är jag.

Tvinga mig inte att ha ögonkontakt,
då hör jag inte vad som blir sagt.
All min energi går då åt att,
tvångsmässigt, stirra besatt.

Ändra inte mina rutiner är du snäll,
och säg till innan, om du vill komma och fika någon kväll.
Låt mig ha mina ritualer, vanor och system
annars blir ångesten, fruktansvärt extrem.

När du vill ha något sagt så säg vad du menar,
jag kan oftast inte förstå metaforer, ironi eller ordvitsar.
Jag tolkar det som sägs konkret och bokstavligt,
och har svårt att tolka andras utryck såsom gester, kroppsspråk o dylikt.

Jag säger vad jag tänker och tycker, och om det upprör dig,
så vill jag be dig att ha överseende, och ursäkta mig.
Jag kan babbla på i oändlighet om specialintresset mitt,
om andra vill höra eller ej spelar inte så stor roll, det är valfritt.

Krama mig inte, jag gillar inte att bli rörd,
rör mig inte överhuvudtaget, speciellt inte när jag är upprörd.
Jag har det jobbigt med vissa ljud,
och jag kan bli galen av en lapp som skaver mot min hud.

När det är mycket runtomkring,
så hör jag ibland, ingenting.
Jag försvinner i en värld som bara är min,
för att jag ens ska orka vara med, i världen som är din.

Hela livet har jag fått lära mig vad som är ok,
att säga och göra, i världen som tillhör dig.
Jag gör fortfarande fel, och många med mig,
men du kanske kan lära dig nu, utav världen som tillhör mig?

Jag är inte knäpp, jag är inte sjuk, inte dum, eller efter,
Jag har mitt eget sätt att tänka och agerar därefter.
Många stora människor var som mig, och tänkte bättre och mer,
Vi är ganska fantastiska, vi som har Asperger"

(Jessica Kirjavainen)