Att leva med Asperger..

Går inte en dag utan att jag tänker på Tim och hans framtid. Och varje dag söker jag efter information för att lära mig hur vi ska hantera honom för att göra livet så bra som möjligt. Varje dag känns som en evig väntan på att få komma dit eller dit för att få mer hjälp hur vi ska gå vidare. Men det är kö överallt. Känns ibland som jag ska gå i tusen bitar för att jag inte känner mig tillräcklig för honom eller någon annan i familjen. Jag är bara trött och skulle kunna sova en månad om jag hade det alternativet.

Idag hittade jag en dikt skriven av en tjej med Asperger. Den sa så mycket och gav mig mycket information om hur dom tänker och hur vi andra ska bete oss för att göra livet lättare för dom...

"Försök förstå,
så ska jag göra likaså.
Vi vill och vi kan,
lära av varann.

Hela livet har jag fått höra,
”Nej så kan du inte säga och göra!”
Alla vet om denna oskrivna lag,
den enda som inte vet, det är jag.

Tvinga mig inte att ha ögonkontakt,
då hör jag inte vad som blir sagt.
All min energi går då åt att,
tvångsmässigt, stirra besatt.

Ändra inte mina rutiner är du snäll,
och säg till innan, om du vill komma och fika någon kväll.
Låt mig ha mina ritualer, vanor och system
annars blir ångesten, fruktansvärt extrem.

När du vill ha något sagt så säg vad du menar,
jag kan oftast inte förstå metaforer, ironi eller ordvitsar.
Jag tolkar det som sägs konkret och bokstavligt,
och har svårt att tolka andras utryck såsom gester, kroppsspråk o dylikt.

Jag säger vad jag tänker och tycker, och om det upprör dig,
så vill jag be dig att ha överseende, och ursäkta mig.
Jag kan babbla på i oändlighet om specialintresset mitt,
om andra vill höra eller ej spelar inte så stor roll, det är valfritt.

Krama mig inte, jag gillar inte att bli rörd,
rör mig inte överhuvudtaget, speciellt inte när jag är upprörd.
Jag har det jobbigt med vissa ljud,
och jag kan bli galen av en lapp som skaver mot min hud.

När det är mycket runtomkring,
så hör jag ibland, ingenting.
Jag försvinner i en värld som bara är min,
för att jag ens ska orka vara med, i världen som är din.

Hela livet har jag fått lära mig vad som är ok,
att säga och göra, i världen som tillhör dig.
Jag gör fortfarande fel, och många med mig,
men du kanske kan lära dig nu, utav världen som tillhör mig?

Jag är inte knäpp, jag är inte sjuk, inte dum, eller efter,
Jag har mitt eget sätt att tänka och agerar därefter.
Många stora människor var som mig, och tänkte bättre och mer,
Vi är ganska fantastiska, vi som har Asperger"

(Jessica Kirjavainen)