torsdag 31 mars 2011

SJ suger...

Varför,varför,varför. Samma sak varenda gång dom ska köra och det var inte ens SNÖ igår. Wenche skulle ha landat i Karlstad klockan 22.05 igår och när tåget rullade in på stationen var klockan ca 03.00. Det värsta var inte att tåget inte gick utan det som gjorde mig ARG var den inkompitenta man som satt och lämnade svar på frågor om förseningen när S ringde. Tåget hade stannat i Katrineholm och där fick resänerna svar att dom skulle sätta in anslutningsbussar. Kom det några bussar? NEPP!! Men mannen på SJ som vi ringde sa att jodå,bussen hade lämnat Katrineholm och var påväg mot Karlstad. PUCKO!! Det slutade med att tåget började rulla ca 00.30 och då var enbart ett spår öppet så det var ca 30 tåg som skulle köra på samma linje. Frågade Wenche varjegång jag ringde om dom fått något att äta? Te och Kaffe.Det var allt. Jag är så sjukt trött på SJ nu så jag känner att jag vill avreagera mig på någon där idag så det får nog bli ett tfnsamtal fram på dagen.

För övrigt är jag sjukt besviken på en person och jag känner just nu att jag inte orkar lägga mer energi där hur mycket jag än tycker om.

*Vid köksbordet och dricker kaffe. Väntandes på tonåringar som ska bli klara så vi kan åka..*

Trots ilska inombords så ler jag ;)

tisdag 29 mars 2011

"Forrest road"


Är en plats jag trivs på. Här har jag funnit både värme,glädje och underbara personer. Så fort jag kliver in "här" så slappnar jag av och verkligen känner mig hemma. Jag somnar med ett leende och jag vaknar med ett leende. Jag tror t.o.m jag ligger och ler i sömnen.

Man skulle kunna tro att man är helt bekymmersfri men så är ju inte fallet. Men vissa saker gör att resten blir enklare.

Vaknade med en öm hals och en snuvig näsa och jag blir tokig när jag inte orkar göra saker utan att bli helt slut men det är bara att bita ihop. Det kunde ha varit värre:)

har vinkat av lite ungar och väckt ytterligare två. Snart hem till H för att ta emot "Damerna BUP" och se vad dom har att säga idag.

22.10 kommer Wenche hem och ska hämtas vid tåget. Ska bli skönt att få se henne igen även om hon inte ens varit borta en vecka.

*Tittar ut genom köksfönstret och ser solen gå upp bakom kullen och känner att det kommer bli en helt ok dag*:0)

måndag 28 mars 2011

Måndag..

Jag brukar vakna på Måndagmornarna och känna lite lätta drag av ångest. Men just den här Måndagen ringer klockan tidigt,tidigt och jag börjar morgonen med ett skratt. Jag kan rekomendera det för att dagen ska bli lite lättare;)

Hämtar Linn och Sanella vid nio för att åka till BUP med Linn och träffa OCD teamet. 2 jättegoa personer som ska försöka hjälpa henne komma tillrätta med tvångstankarna hon har. Det kommer inte bli enkelt med vi ska hjälpas åt och få ordning på den tösa med. Det är jag helt övertygad om:0)

Livet. Ja. Vad ska jag säga. Det finns ljus i den här tillvaron med som får mig att le stort hela dagarna och jag är otroligt tacksam för det. Mer än du tror;)

Kram...

söndag 27 mars 2011

Vidare till final...

Jag har vetat det hela tiden och nu är dom där. FBK är i final!! Snart får vi stå på torget och titta på guldgossarna igen;) Såg gårdagens match på plats i LLA och den känslan att sitta där med alla andra som älskar laget lika mycket som mig är bara så underbart. Att man sen får stå där och skrika sig hes och se laget vinna. Det är f-n oslagbart. Tack Mulle för att jag fick följa med. Jag är otroligt tacksam.

Helgen i sig har varit bra på så många sätt..Mer än så säger jag inte;)

Söndag kväll och jag ligger redan i sängen.OTROLIGT!!

Hilde

fredag 25 mars 2011

Fredagen den 25 Mars/2011

Gårdagen bestog av ett läkarbesök med Linn som hade fått luftrörskatarr. Hostan hon dragits med allt för länge behövde åtgärdas och medicinen blev Cocilliana. Jag jublar!!;) Inte för min egen skull men jag vet hur otroligt effektiv den är så nu ska väl flickstackarn få lite sömn och vila.

Idag är det Fredag. En helt vanlig Fredag men ändå inte. Jag ler. Jag gör det ofta men idag gör jag det extra mycket. Det är helt otroligt vad vissa saker kan göra för själ och hjärta när man mått som man gjort. Jag står i stor,djup grop och gräver ett spadtag för var dag för att ta mig upp till kanten. Och hur jävla jobbigt det än är så finns det faktiskt glädje i mitt liv:0)Det är lite som balsam för själen.

Man letar pusselbitar hela tiden och det verkar ju som även mitt pussel ska bli helt en vacker dag. Ska bli spännade att se bilden när det är klart. Tror det kommer bli en fantastiskt vacker bild:)

Lite sömn på soffan nu för att orka med...

*Kramar om och önskar alla en god helg*

onsdag 23 mars 2011

*Man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.*

Tandläkarbesöket förra veckan resulterade ju i gråt och kaos för T och jag var helt övertygad om att han aldrig mer skulle våga sätta sin fot där igen. Men min stora,duktiga,tuffa son vågade följa med idag igen. Och med hjälp av en helt fantastisk tandläkare så lagade han sitt hål. Utan bedövning. Jag grät när jag stog där och tittade på och kände sådan evinnerlig tacksamhet över att det fanns personer som kunde hjälpa honom. På rätt sätt. Återigen har han fått bygga upp ett förtroende för vuxna att det faktiskt finns dom som är ärliga och kan hjälpa utan att skada och ge ärr för livet.

Insåg igår efter besöket av damerna från BUP att jag kommer få kriga för att få den hjälp T är berättigad till i skolan. Jag kommer få skrika mig hes för att dom ska lyssna på mig och jag kommer få slå mig blodig för att det ska fungera. Men jag ska både skrika och slåss för honom. Många barn med T handikapp sätts i särskolor för det är lättaste vägen för kommunerna. Och gud nåde den som kommer försöka sig på att ens yttra det. Att det är enda utvägen. Inte så länge jag är med och kämpar för hans rätt till det han behöver.

Även om vi har våra bakslag så är det mycket som går framåt. Istället för att vara ute 10-15 min om dagen tar han långpromenader med hunden. Och då menar jag långt. Och han går själv. Och jag vet faktiskt inte varför och väljer att inte fråga. Jag är glad så fort han vill gå ut. Han var på Bio i Lördags med pappa och kusinen och det funkade med hur bra som helst. Men det är för att han valt det själv. Både promenader och biobesök. Så länge det är kravlöst så funkar saker någorlunda.

Läste en blogg av Mia Skäringer(Tokan från Solsidan) igår. Hon har en son med ADHD/Asperger. Och att läsa hennes blogg stärkte mig. Väljer att lägga ut några rader från den bloggen här"

*. Med rätt stöd kommer han att bli något stort. Det ser alla. Och som mamma till honom har jag fått lära mig att den största styrkan på jorden är att faktiskt våga visa sin svaghet. Jag ser inte hans diagnos som någon stämpel, snarare som en karta. När jag inte hittar vägen måste jag titta närmare. Zooma in småvägar. Det är en vacker komplicerad bild. Föränderlig. Plötsligt rinner det vatten mellan två vägar. Plötsligt dyker en sjö upp. Ett berg. Man vet inte allt, bara att där vilar en hemlighet och att man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.*(Mia Skäringer)

Vidare. Förbi och igenom. Som med resten av livet. Stöter vi på hinder så måste vi bara ta oss förbi. Hitta lösningar och sedan se tillbaka och tänka: Att där stog vi då. Nu är vi här. På andra sidan. Och vi klarade av det.

Det är vår nu. Det blåser nästan storm ute men jag känner inte blåsten. Jag ser bara solen. Jag sitter mitt i just nu och har visioner om att nästa år vid den här tiden har allt fallit på plats. Jag och mina ungar har äntligen fått harmoni i tillvaron och kan se tillbaka på det som varit och faktiskt tänka att : Att fy f-n vad bra vi har det nu.Och vi är värde varenda sekund av det....

fredag 18 mars 2011

Först blir jag matt och sen jävligt arg!


Så fick jag då äntligen iväg sonen till tandläkaren. Och ni ska veta att det inte varit lätt. Har försökt i alla fall 5 ggr det här året men händelsen i December har gjort honom sjukt misstänkam mot allt.

"Något han hatar är sprutor.(Tack vare en sköterska som för all framtid sett till att han alltid kommer vara rädd för det efter hennes sätt att försöka sätta nål på honom förra året). Den kvinnan hoppas jag att jag inte behöver se något mer."

Vi kommer in till tandläkaren och tandhygenisten. Storasyster är med också. Hon är lite av T trygghet nu och henne litar han på. Han lägger sig ner och gapar stort. en jättemysig tandläkare tycker jag. Då.
(Jag har informerat dom om att T är spruträdd. Dom vet när vi kommer dit)
Så ser jag då hur tandläkaren plockar fram. Just det där som inte kan vara i närheten av T för han blir hysterisk och börjar hyperventilera. Han gråter så jag tror aldrig tårarna ska ta slut. Och jag känner hur ilskan börjar växa inom mig.
:Men jag sa ju att T inte klarar av sprutor?*Arg*
:Jomen vi tänkte vi kunde prova?*Typ säger det på ett sätt som att vi vet bäst och du fattar inget*
:Se så bra det gick??!!'Pekar på T som stortjuter och försöker ta sig ur tandläkarstolen*
:Luugn och fin nu T. Jag lovar att vi inte ska sticka dig nu. Vill du gapa så jag får titta på tanden?

SÄKERT!!

Jag vet ju direkt att nu är det kört för all framtid att få honom till tandläkaren. P.g.a en jävla mupp till tandläkare.

Här kan man tro att det värsta är sagt. Men nej. det kommer mer.

T lugnar ner sig lite och då säger tandläkaren.
:Vi ska inte plåga dig mer nu T. Jag ska skriva en remiss till "PED". Det är ett ställe där barn med dina bekymmer kan få hjälp. där barn med speciella behov kan få dig att våga gå till tandläkaren.
sen tittar han på mig och säger:(Han sitter typ 1 meter från T.
:Där blir han drogad så han kommer inte minnas något ändå!!
Och jag bara gapar! T börjar stortjuta. Igen.
I December när vi han skulle göra sin CT röntgen och ta sina ryggmärgsprover så fick jag lura i honom stezolid på morgonen för att kunna få med honom till bilen. För han var misstänksam och visste att vi skulle åka iväg. Att vi skulle försöka lura honom. Och han hade rätt. Allt det som hände då har satt djupa spår i honom som vi försöker reparera nu. Att han återigen ska få ett förtroende för oss. Men det tar tid.
Och att då komma till tandläkaren som först vill sticka honom och sen berättar högt och tydligt att han kommer bli drogad i T närvaro. Ja,ni kan ju tänka er själva vad som rör sig i hans hjärna nu. Jag grät själv när jag kom ut i bilen för jag var så arg.

samlade mig lite och ringde T pappa och berättade vad som hänt. Han ringde direkt upp tandläkaren o berättade vad han tyckte och tandis säger i sin tur att han inte alls sagt något i närheten av T. Lögnare!

Efter den traumatiska händelsen så skulle vi gå på teater med T klass. Det är första ggn på väldigt länge som han vill göra något sådant och jag är jätteglad. Storasyster är med såklart och vi går in. det funkade i 20 min sen fick vi lämna teatern. Ljudet blev för mycket och T fick ett anfall. Det var ett tag sen jag såg det nu men jag är så van. Jag låter det bedarra av sig själv och sen går vi. Hämtar bilen och åker hem. Han sover hela resan hem för han är helt slut stackarn efter den här dagen.

Jag sitter fortfarande och är förbannad även om jag vet att det inte hjälper. Men det finns personer i T närhet som stjälper med än dom hjälper...Och det är vi som får samla ihop honom efteråt och försöka ställa allt till rätta igen. Det börjar bli slitsamt..
***************************************************************************************************

Ringde klinikchefen idag Fredag för att berätta vad som hänt. En mycket bra kvinna som tog sig tid att lyssna och ska göra allt för att vi ska lyckas få T att gå till tandläkaren och då blir det till henne personligen. Så nu blir det operation övertalning. Igen...