onsdag 28 december 2011

Vi börjar närma oss slutet...


På 2011....

Ännu ett år har gått och man förstår aldrig vart det tagit vägen för det går så otroligt fort.

Ser tillbaka på det som varit och det som hänt. Hur mitt liv såg ut innan jag klev in i år 2011. 2010 var ett mycket jobbigt år. På många olika sätt. Saker som hände då har även gått med in i det här året men jag ser en ljuspunkt i det hela. Jag pratar om Tim och hans tillstånd. Jösses vad vi har kämpat,väntat,oroat oss och funderat på vad som ska hända och hur det kommer att bli. Vi vet ju egentligen fortfarande inte vad som är fel även om det lutar åt Autism. Men så länge man inte har något på ett papper eller att utredningen om hans tillstånd är klart så är det bara spekulationer. Och det är tungt och jobbigt att inte veta. Ett framsteg som skett när det gäller honom är att vi ÄNTLIGEN fått en tid till NP enheten. Det har tagit ca ett år. Att få komma dit och få hjälp,att någon som verkligen vet vad det handlar om och ska hjälpa oss få reda på vad det är känns som högsta vinsten. Kan låta märkligt men man vill veta. Veta varför han är som han är och gör som han gör..När han emellanåt är som alla andra. Nu tar vi ett steg i taget och hoppas på att våren ska ge oss lite besked och svar på våra frågor. Och dom är många.(Älskar dig Tim)


Vad har hänt mer? Linn har äntligen fått klara besked om varför hon mått som hon gör och inte fungerar som alla andra. Diagnosen ADHD sattes på henne för några veckor sen och nu ska vi försöka lära oss hur vi ska hantera det. Kan med facit i hand säga att det är ingen lätt sak men jag är helt övertygad om att allt kommer bli så mycket lättare nu både för henne och för oss (Älskar dig Linn)

Någon flyttade från oss för att börja jobba på sin pappas företag och det var Simon. Wenches pojkvän. Men han kom tillbaka.Och jag måste säga att jag är otroligt glad för det. Min underbara dotter och Simon hör ihop och jag kände på mig att han skulle återvända när han flyttade härifrån. Jag brukar ha rätt när min mage talar om saker för mig;) Nu har dom båda blivit sambo och jag ser fram emot många barnbarn;)(Älskar dig Wenche)

Vad har hänt mer under detta året?

Jag träffade en helt underbar man som jag älskar så högt och vill bli gammal med. Kunde inte i min vildaste fantasi tro att det skulle hända.(Jag älskar dig Staffan!)


Året avslutades med att mamma blev sjuk och det var nära några ggr att hon lämnade oss. den tanken följer med mig varje dag och ger mig en klump i magen. Men hon har återhämtat sig och är på bättringsvägen och det känns helt underbart. Vill ha henne i mitt liv i många år till.(Älskar dig mamma)

Till min älskade lillasyster: Du har ett hjärta av guld och det du gjort genom att ta hit Bruno är riktigt stort. Att få se honom på julafton och dela en liten stund med honom när vi låg och vilade den kvällen han och jag var magiskt. Han kommer få leva och uppleva det bästa en hund någonsin kan få göra. En bättre matte kunde han inte ha fått.(Jag älskar dig min finaste "Lillan")

Nu ser jag fram mot ett helt underbart år. 2012!

lördag 17 december 2011

"Ta vara på ditt liv.För nu är det din stund på jorden"


Så mycket tankar..Så mycket funderingar. På livet som vi aldrig kan rå på. Ödet väljer våra vägar och vad som ska hända. Det är min tro.

Inatt visade det sig att mamma hade fått dubbelsidig lunginflammation vilket resulterade i hög feber och det blev komplikationer och hon fick svårt att andas. En hårsmån från att somna in. Igen. Men har idag pratat med en sköterska för att få lite mer kött på benen och enligt henne är läget stabilt och vi ska inte oroa oss. Men det är klart vi gör ändå. Här sitter vi så långt ifrån och kan inte mer än att lyssna på vad andra säger och tro att det är sant. Jag vet att hon är i goda händer och försöker tänka positivt nu. Så fort hon blir bättre och orkar förflytta sig en längre sträcka så ska vi hämta hem henne hit till Sverige och bara låta henne vila och bli frisk..Det är det enda jag kan tänka på nu..

Snart jul. Bara en vecka kvar. I dagsläget känns julen bara som något jag vill ska gå fort över så det blir ett nytt år och vi får ta nya tag.

Det här har varit ett omtumlande år. Både med positiva och negativa inslag. Ibland känns det faktiskt som det aldrig finns ett slut på allt som är jobbigt. Ett steg framåt och två bakåt.. Och jag är så fruktansvärt trött på att falla tillbaka.


Längtar efter det där blogginlägget som innehåller positiva saker och inte bara mörker. Och jag vet att det kommer. Vill bara att det ska vara nu...

torsdag 15 december 2011

....

Det är inte alltid enkelt att sätta ord på hur man mår.Man bara känner dom. Hur dom vill ut men det bara låser sig.

Gårdagens händelse sitter fastetsad och det känns som magen ska vända sig ut och in och jag vill krypa ur mitt eget skinn. Att vara så långt bort när man vill vara nära och bara finnas där. Väntar på att tfn:en ska ringa så vi får lite mer information om vad som händer och hur hon mår...


Jag funderar mycket just nu. På allt som händer runtomkring mig och vad som händer. Någon sa att det är dom starkaste som prövas hela tiden för det är dom som orkar resa sig hela tiden och gå hela hur varje strid. Hur många ggr då undrar jag?

Önskar att fler än jag kunde inse att man ska ta vara på det fina som finns och vara rädd om det. Har bestämt mig för att inte lägga mer energi på saker som tar ner mig varje gång jag klättrat ett steg uppåt. Det räcker nu...

Så skört är livet...

Jag var på väg till ett möte idag och satt i bilen..Tfn ringer och det var min syster. Det var ett sådant där tfnsamtal som man minst av allt vill få. Hon berättade att våran mamma hade blivit sjuk och åkt ambulans till akuten. Någon hade ringt Christine och berättat och när hon ringde mig befann hon sig i ett chocktillstånd och förstog nog inte vad som hade hänt. Bara att mamma hade fått någon inre blödning och det var allvarligt.

Jag är 42 år gammal. Men just i det ögonblicket blir jag liten igen och tänker på att jag kommer alltid ha min mamma hos mig. Hon kommer leva i evighet. Samtidigt som lilla jag kryper fram ska jag försöka vara vuxen och tänka klart..Vad gör jag nu? Vart och vem ska jag ringa för att få klara besked? Mamma befinner sig 120 mil bort och här sitter jag och vet varken ut eller in.Hur allvarligt det är eller vad som kommer hända. Vi har fått beskedet att hon ska åka vidare till ett annat sjukhus där det finns bättre resurser och hon kan få den vård hon behöver.

Får ett tfn nr av min syster som går till akuten dit mamma blivit förd med ambulans och jag ringer dit. Får prata med en sköterska som berättar hur läget är. Hon berättar att mamma haft stora blödningar men dom vet inte vart ifrån och hon har fått blodtransfusioner. Får även veta att dom ska skicka henne vidare men att dom måste stabilisera henne först.

Ringer upp min moster och berättar läget för henne och vi bestämmer att vi ska höras på tfn så fort någon av oss fått reda på något. Jag väntar..Och väntar...

Ringer några timmar senare till min mammas mobil och hon svarar själv. Att få höra hennes röst var helt underbart. Hon berättar att dom fortfarande ger henne blod och hon väntar på att undersökas. Ingen vet något än. Det är i det här läget jag återigen blir den lilla jag och mamma får trösta mig. Hon berättar att allt kommer gå bra och att vi inte ska oroa oss. Och jag vill bara gråta och gråta. Orkar hålla mig för att inte göra henne orolig. Orolig för hur vi ska må och att vi inte ska fundera. För hon lovar hela tiden att det ska gå bra. Och jag vill så gärna tro på det hon säger. Där ligger hon och tröstar mig. När det borde vara jag som är den starke.

Vi bestämmer att vi ska höras i morgon när hon vet lite mer om vad som är fel. Och jag vet att hon är i goda händer. Dom bästa..Men hon berättar för mig att om inte hennes arbetskamrat kommit hem till henne i dag och fått iväg henne till sjukhuset så hade hon inte levt nu. Hon hade inte klarat sig så mycket längre hade läkaren sagt...

Just dom orden fick mig att tänka på hur skört livet är. Hur lite som behövs för att det ska göra skillnad. Jag och mina syskon kunde ha förlorat våran mamma idag,mina barn kunde ha förlorat sin mormor. Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är att just han åkte hem till min älskade mamma för att se hur hon mådde.

Trots att hon är i trygga händer kommer det bli en sömnlös natt. Och jag vill inget hellre än att vara hos henne...Men nu får vi se tiden an och försämras läget så åker jag direkt.


Jag kan inte tänka mig ett liv utan min mamma men jag vet att det kommer en dag när hon lämnar oss. Det kunde ha blivit idag men någon vakade över hennes sida och ingen är gladare än jag...


Var rädda om varandra för man vet aldrig när livet tar slut...