söndag 4 november 2012

............Trött.....................

"Behöver skrika högt. Avreagera mig. Slå hårt. Springa tills jag får blodsmak i munnen"

"Jag vill landa. Jag vill vakna varje morgon och kunna andas utan att det gör ont. Jag vill känna trygghet och hitta tillbaka till det som en gång var. Jag vill slippa känna bekymmer och oro. Ständigt. Jag vill att mina tårar ska sluta rinna. Och jag vill känna glädje och värme."


Jag kan ärligt erkänna att jag börjar bli trött.Eller ska jag säga tröttare? 


Min förmåga att känna av saker och bara "veta" gör sig mer och mer påtaglig och jag blir inte längre förvånad. 

Denna vecka kommer gå i väntans tecken även om jag vet...


Tar det slut sen??


lördag 27 oktober 2012

Jag vet.....

" Jag står inne på toaletten och väntar på att det skulle knacka på dörren. Det tog 5 minuter så hörde jag ett knackande ljud. Så försiktigt så jag hörde det knappt. Men jag behövde egentligen inte höra ljudet. Hon var väntad...Lika väl som jag visste att hon skulle komma,lika mycket visste jag när jag lämnade det där rummet idag. Ett rum som jag besökt ett antal ggr. Att det han sa var sant. Att jag egentligen inte behövde fundera på om jag skulle oroa mig eller inte. För det kändes i hela min kropp att det här var det yttersta jag skulle få gå igenom.Gå över. Och förbi. En sista kamp innan allt vänder. Där livet ska bli ljust och tillvaron enklare. Luften klar och lätt att andas. En sista kamp för överlevnad."

....Hon lämnade en bok om pajer. Som jag beställt för någon månad sen...En underbar bok med fantastiska pajer. Och jag vill baka varenda en. Smaka av och njuta....

"hon lämnade boken och gick sin väg. Och när hon gått förstog jag att jag bara vet. Hur konstigt det än låter ;) "

torsdag 18 oktober 2012

Fredag.

"Vidare. Förbi och igenom. Som med resten av livet. Stöter vi på hinder så måste vi bara ta oss förbi. Hitta lösningar och sedan se tillbaka och tänka: Att där stog vi då. Nu är vi här. På andra sidan. Och vi klarade av det." Klockan är 04.00 och jag ligger och läser igenom min blogg. Och det resulterar i att jag ligger här och stortjuter. Mitt i natten. Så mycket känslor väller över mig när jag läser allt. Så mycket som har hänt. Både poistivt och negativt. Står återigen i någon sorts återvändsgränd och vet inte riktigt vart jag ska sätta stegen för att gå i rätt riktning och det känns som att ryggsäcken jag tömt på jobbiga saker fyllts på sakta men säkert. Men jag plockar ur sten för sten för att lätta bördan och göra det enklare. Så mycket runt omkring som är jobbigt. Och jag blundar och önskar att allt vore annorlunda. Varför kan inte livet bara välja att ge mig enkla vägar att gå på utan att hela tiden pröva mig för att se vad jag klarar av? Jag blir inte klok på det här alls... Lyckan idag består av att min älskade vän får komma hem efter att ha genomgått en av dom svåraste saker vi kvinnor kan gå igenom. Att ta bort sitt ena bröst. Och hon är så stark. Och jag beundrar henne <3 Lite sömn för att sedan ta tag i denna dag..........................

måndag 8 oktober 2012

Glödande kol.

Känns som att gå på glödande kol utan att känna någon smärta. Fast den finns där. Vill känna det onda.På riktigt... Trött,trött,trött. Och jag saknar min son så jävla mycket. Varje dag.....

torsdag 13 september 2012

Allt annat än en positiv blogg..

På att kämpa och kämpa..Och jag förvånas varje gång vart jag hittar mina krafter? Igår var andra ggn vi hade hemundervisning med Tim och gud så han kämpar den killen. Trots påvisande av att han behöver en dator i sitt skolarbete för att han har svårt att skriva så sitter han ändå där med papper och penna och kämpar på. Och mitt hjärta värker över att behöva se honom så. Men igår sa jag ifrån att nu SKA han ha ha en dator då han blivit lovad det på ett av alla möten vi varit på. Trots det jobbiga så finns det något positivt i det som händer nu. Han vill verkligen och han försöker. Det var längesen han hade den viljan. Våran älskade kille. Läraren frågade honom vad han hade för tankar om framtiden..Vad han vill jobba med? Hans svar var att han skulle sitta i en källare med sin dator och inte göra något alls...det är hans tankar på livet..Tror att han känner att han aldrig kommer kunna bli något när det är som det är nu..Men vi gav honom svaret att vi trodde starkt på att hans jobb kommer handla om något med datorer för det är något han verkligen kan och älskar..Ser framåt och tror på att det ska bli bra. Men att se honom kämpa och försöka trots alla motgångar gör ont..Vi föräldrar önskar alltid våra barn det bästa och att livet ska vara lätt. Idag kommer han till mig trots mycket motvilja. Tror han känner och förstår att allt inte står rätt till nu.. Livet för övrigt är rent ut sagt skit! Var och besökte en plats som heter "Tjurpannan" under helgen när jag var hos min syster..Känner mig som havet som stångar mot berget där. Det går att kämpa för något om man verkligen vill. Men att fortsätta och slå sig blodig är meningslöst...Har gått den här vägen allt för många ggr och har inget val än att gå den igen..Gudarna ska veta att det gör så helvetiskt ont men jag är en mästare på att skaka av mig och gå vidare.Har egentligen inget val... Mamma ringde igår...Nu är det 4:e operationen hon går igenom. Och att sitta här när man önskar man kunde finnas vid hennes sida när hon går igenom det här gör ont och är smärtsamt. Det är nu jag ska ta tag i livet..Men ärligt talat så vet jag inte vart jag ska börja.. En förbannad och trött tjej som önskar ro i själen.... Tack gode Gud för underbara vänner som finns där när man faller. Och mina älskade ungar som ger mig ork att gå vidare..Älskar er alla som känner sig träffade <3

tisdag 21 augusti 2012

Nu börjar det..

Måndag gick. Tisdag gick och ingen skola. Varför skulle det se annorlunda ut än innan sommarlovet? pratade med läraren i morse och för en timme sen ringde kvinnan från BUP. Vi är kallade till möte på Fredag med BUB,lärare,pedagog m.f.l. Nu kommer vi gå igenom samma race igen,och igen och igen...orolig i själen och vill bara att allt ska få en vändning. Letar ljuspunkter i livet för att hålla mig på benen. Nu börjar det.

fredag 10 augusti 2012

När kroppen säger STOP!

Det är ingen nyhet. Ni som läser min blogg vet hur tillvaron ser ut. Att det ofta är tungt och motgångarna avlöser varandra. Efter en händelse i Söndags kände jag att det var droppen som fick bägaren att rinna över. Och jag kände att jag inte orkade ge så mycket mer. Jag grät och grät och funderade på hur jag skulle orka gå vidare och INTE springa in i den berömda "väggen". Kloka människor gav mig råd goda råd men det var min älskade mamma som sa: GÅ till läkaren och be att bli sjukskriven. Hennes ord fick mig att gå iväg. Min kloka,fantastiska mamma. Som trots att hon själv har det jobbigt lyssnar på mig när allt är tungt. Läkaren jag träffade idag beskrev mig efter att ha lyssnat på min historia.Han sa: Hilde,du är som en container som är till bredden fylld med skit och det får inte plats mer nu. Han lyssnade på MIG och bara förstog. Det är otroligt skönt att stöta på en sådan person när man mår som jag gör nu. Sjukintyg till den 27 Augusti. Gå hem och vila upp dig nu. Långa promenader för att rensa hjärnan. Det var hans recept. Dom här veckorna ska jag nu försöka reda ut livet. Vad som ska göras och hur jag vill förändra det för att göra det lättare. Försöka fokusera på Tim och vad som kommer hända när han börjar skolan. För vi vet faktiskt ingenting i nuläget. Han är hos mig nu. En hel vecka. En vecka som han kommer tillbringa större delen på sitt rum. Vill så gärna nå honom men jag hittar ingen väg in....Men jag vet att det kommer bättre tider. För oss alla...

lördag 28 juli 2012

En jävla skithelg!

Det regnar..Det regnar så mycket så man börjar fundera på hur mycket regn man orkar med? Jobbar mycket den här helgen. Dagar.Kvällar,nätter...Längesen jag längtade så mycket efter en Söndag kväll. Krypa ner i min egen säng. Under mitt egna täcke..Snart där. Åskan och blixtrarna utanför ger mig en känsla av hur jag känner mig. Önskar jag bara fick rasa av mig allt jag bär inom mig. Bara för en stund. Fast jag vet att det bara kommer kännas bra just där och då så är det ingen bra lösning. Önskar jag kunde falla..Men vem tar emot mig där och då? man ska vara stark,stå ut,orka med. Allt. Utan att ifrågasätta vad som är rätt eller fel.Känns som jag går från stående till krypande till att till slut ligga ner. Vem lyfter upp mig då? har en nära vän. en helt underbar sådan. En sådan vän som finns där. Och jag för henne. Hon är en av dom få man möter i livet som känns som en själsfrände. En på miljonen. Någon man får ÄRAN och GLÄDJEN över att få möta. En sådan vän som i våran nystartade vänskap blir sjuk. Får cancer.Otäcka,hemska förbannade sjukdom. Som sätter sina spår på henne. Genom att hon får gå igenom så jobbiga saker som tär på henne. Som gör att hon får ont. Att hon tappar sitt hår. Men den här vännen orkar ändå stå bredvid mig och finnas. Om du visste hur mycket jag tycker om dig vännen min..Kommer stå bredvid dig hela vägen in och hela vägen ut från allt det du går igenom... det har slutat regna nu och åskan låter bara lite i bakgrunden... Snart dax för nattarbete..I morgon är en ny dag. Den ska vi ta vara på...

fredag 20 juli 2012

Sömnlöshet...

Klockan står på 01.53 och det är omöjligt att sova. Tankarna bara snurrar runt. Orkade somna till en halvtimme men sedan var det tvärstopp! Vart ska man hämta sina krafter när det känns som man aldrig gör tillräckligt. En fundering i natten......

torsdag 19 juli 2012

Dagen efter...

Dagen efter.... Somnade väldigt sent inatt och vaknade allt för tidigt. Men jag har svårt att lägga mig även om jag är otroligt trött idag. Vill hålla igång och greja och fixa med allt. Har ju fått mitt egna lilla kryp in som jag håller på att inreda. Kombinerat kontor med inslag av lite mys...det här är rummet jag kan dra mig tillbaka till och andas ut. Stänga dören om mig och lyssna på tystnaden. Skriva dagbok eller bara va..Känns jättebra... Gårdagen var tung,jobbig och idag försöker jag reflektera över vad som hänt och emellanåt så kommer tårarna. När jag funderar på om jag kunde ha gjort annorlunda. Om jag skulle ha förstått. Och jag har fått signaler och hört uttryckligen att livet inte var ok. Men man tänker ibland att det bara är ord..Men lyckligtvis gick allt bra och nu ska vi arbeta framåt och göra livet lättare för vederbörande....Vill aldrig,aldrig mer behöva gå igenom dom tankar och känslor jag fick känna igår... Efter att ha delat med mig av vad jag gått igenom på en sida här på Facebook där vi är fler som går igenom samma tunga saker dag ut och dag in så skrev en kvinna dom här orden... "Vänder livet ryggen till" Det finns de barn och ungdomar som ger upp. Som känner att de inte orkar mera. Sjuåringar. Elvaåringar. Trettonåringar. Sjuttonåringar. De lägger sig platt fall. Pekar finger åt livet och dess innehåll. Vänder det ryggen helt. Många är deprimerade. Många som gör sina desperata försök att avsluta livet de fick. Och några av dem lyckas dessvärre fullt ut. Unga. Och de var bara på startsträckan på sitt livs lopp. Föräldrar som gjort allt det kan och lite till. Slagit knut på sig själva. Överöst dem i kärlek. Men det har ändå inte räckt. De ger upp därför att vi många gånger misslyckats med att stärka dem. Gett dem självförtroendet. ” Se här, du kan visst lyckas om du får göra det på dina premisser och vi stöttar dig på rätt sätt” . Hur länge kan vi tillåta att det är så? Hur länge skall vi blunda inför det faktum? När skall kunskapen slå oss alla på fingrarna och vi tar till oss vad som krävs ifrån oss alla? När skall erfarenheten skrika rakt ut så att ingen av oss missar budskapet? Barnen och ungdomarna med *NPF diagnoserna. De som så ofta blir missförstådda. Misstrodda. Miss bedömda... ;Tvivla aldrig på dig själv eller den väg du skall gå. Du kan göra allt du vill om vi lovar och står fast vid att göra allt vi kan för dig;

onsdag 18 juli 2012

Tungt,tyngre,tyngst.

Idag. En av dom tyngsta i mitt liv. Har gått igenom så mycket men det här är det som gjort mest ont och fått mig att se annorlunda på tillvaron. Hur sårbar man är och vad som kan hända... Det sägs att allt som händer har en mening? Jag ser ingen mening med det som hände idag. Det ska ALDRIG behöva hända. Någonsin... När jag sitter här och skriver dom här orden så undrar jag vart jag får min styrka ifrån..Hur mycket ork och kraft har man inom sig? Jag ställde mig även frågan förut när ska allt få ett slut..Det känns som att svaret jag har på det är aldrig..Vet att svaret på den frågan kommer se annorlunda ut tids nog. Och jag önskar så att det är nu. Onsdag natt övergår till Torsdag. Och jag känner enbart sorg och uppgivenhet just nu.

torsdag 7 juni 2012

Ett steg i rätt riktning.

Jag vaknade upp och tänkte: Det är nu eller aldrig. Tog telefonen och ringde en av dom människor som alltid funnits där. Han lyssnade på mig och sa:Är så glad att du tog det här steget och jag ska hjälpa dig. Han dömde mig inte eller kom med förmaningar. Han bara fanns där och jag visste att det här skulle gå bra. Jag tänker inte gå in djupare på det här just nu förrän jag känner mig redo att öppna upp och berätta men jag känner hur jag bubblar inombords för att dela med mig. Dela med mig av det tunga och kunna få andra att förstå. Att kunna hjälpa någon annan som vet vad jag pratar om. Som varit och är där själv. Att ta det där steget. Det fick mig att släppa en tyngd från axlarna som varit så tung men som jag vägrat släppa på. Varför? För det är så det funkar. Men bara man vågar ta klivet,inse,så finns det hopp. Det är inte gjort i en handvändning utan det kommer ta tid. Lång tid. Kanske hela mitt liv. Men jag tänker vakna upp varje morgon med tanken att det här ska gå vägen. För det finns saker i livet som är så mycket viktigare. Som betyder så mycket mer. Som jag älskar och aldrig vill förlora... Jag har turen att ha en helt underbar familj och en fantastisk sambo som står bredvid och jag vill en gång för alla bevisa för dom att jag kan. Och jag ska. Jag kan inte lova. Men jag ska göra allt jag kan. Varje dag.....

tisdag 29 maj 2012

...

Det är sällan jag skriver och som oftast så är det när jag mår sämre och det händer jobbiga saker omkring mig. Mammas tillstånd försämras,förbättras,försämras o.s.v...... Så har det varit i ett halvår nu. Ett halvt år har hon tillbringat på sjukhus. inte bara ett utan ett antal. I söndags var tillståndet kritiskt.Och idag har jag pratat med henne på tfn. Och hon låter pigg. Men jag kan inte koppla av för nu har turerna varit så många så det har varit upp som en sol och ner som en måne...Just nu skiner solen men man vet aldrig för hur länge. Vad händer mer i mitt liv? En kär vän har fått beskedet att hon fått bröstcancer och jag lider så otroligt med henne.En underbar människa som sprider glädje och värme. Nu håller vi alla tummar för att allt ska bli bra. I går körde systerns sambo av vägen efter att ha blivit påkörd. Man kan säga att han hade änglavakt då han kröp ur bilen utan en skråma trots att bilen var mos...Tack till dig ängel som vakade vid hans sida. Händer dock en del positiva saker i livet och det är att Tim verkar må mycket bättre och jag kan inte med ord beskriva hur jag känner mig när jag ser hur han svarar på sin medicinering:) Har ett knä som har pajjat men i all bedrövelse så är det en fis i rymden! Livet...Ja,jag har vetat länge att det inte är en dans på rosor och kommer nog aldrig bli. Men börjar inse att jag måste göra val för att få saker och ting att bli annorlunda...Om någon ska ändra på det så är det bara jag.

söndag 20 maj 2012

Vissa dagar....

Vill jag bara skrika ur mig allt det som finns inombords. Men det stockar sig och låser sig fast. Och det känns som jag ska explodera... Snart helg för mig och 2 dagars ledighet. Ska ta tillvara på solen och värmen. För lika fort som den dyker upp kan den försvinna lika fort....

torsdag 26 april 2012

Regnbågsbron..

Mindre än en timme kvar tills våran älskade Ditte får klättra uppför den bron.. Jag försöker verkligen förbereda mig och inte bryta samman,för hennes skull. Men jag vet att hon vet. Det har hon gjort ända sen den dagen jag kom hem och hade fått en tid. Hennes ben har blivit tyngre och matlusten minskat och hon har mestadels sovit. Tror hon är mer förberedd än mig just nu. Hon ligger lugnt vid mina fötter och sover lugnt just nu. Jag skräms inte över vad som skall komma,att få se henne somna in. Jag skräms över vad som väntar mig när jag kommer hem. Ett tomt hus utan läten av tassar på golvet.En viftande svans och världens snällaste ögon som tittar på mig..Hur gör man?? Vi tog en promenad igår kväll innan läggdax och jag insåg att det var den sista..Fy fan så tungt det är. Vi förlorar inte bara ett husdjur. Vi förlorar en trogen vän som alltid varit lojal och älskat oss villkorslöst. Hon kommer fattas mig resten av livet även om jag vet att varje dag kommer bli lättare och lättare. För att hedra hennes minne åkte vi igår och köpte blomlökar att sätta i trädgården. En underbart vacker blomma som kommer blomma år efter år.Varje år den den blommar ska jag sätta mig ner där och minnas allt det fina hon gett oss. Våran älskade Ditte....<3

torsdag 29 mars 2012

Ikväll ska jag fälla tårar...


Tårar av glädje för att jag kunnat hjälpa min son på vägen. Att få honom att kunna slappna av och inte känna någon press. Känna ångest över att behöva gå till skolan och ta igen allt det han förlorat. I nästan 2 år har jag fällt tårar över att vi varit maktlösa. Över att inte kunna få honom att må bättre. Kämpa dag ut och dag in för att han ska tillbaka till skolan. Idag är det annorlunda tårar...

I en längre tid har Tim lidit av deprission. Ett riktigt mörker. Där ingenting kännts roligt och allt varit tungt. Han har burit ton av oro på sina axlar och jag förstår idag hur mycket han funderat. oroat sig och grämt sig över hur han ska orka tillbaka. Göra det som alla andra i hans klass har gjort. Jag kan förstå känslan. Att inte gå till jobbet för att man är sjuk och fundera på hur man ska hinna och orka med när man kommer tillbaka. Det är jobbigt.Hur ska det då inte vara för ett barn??

Idag inledde jag skolkonferensen med att säga att JAG ville prata. I egenskap av mamma. Att jag tror att jag och Tims pappa vet vad som är bäst för honom just nu. Jag berättade vd jag trodde,hur jag kände. Att jag trodde att Tim skulle må bäst av att kopplas bort från skolan en tid. För att få vila upp sig. Inte behöva tänka på något som har med skolan alls att göra. Lätta bördan från honom så han orkar komma tillbaka. Till livet. Se glädjeämnen utan att behöva bära på en tung ryggsäck hela tiden. Att han kanske behövde mediciner..Att jag var rädd att han såg livet så svart att han ska göra sig illa. OM vi inte börjar tänka på hans välbefinnande. Att det viktigaste är att han så fort som möjligt får den hjälp han verkligen behöver.

Idag lyssnade dom. Allihop. Vi bestämde att Tim först och främst ska vara sjukskriven från skolan i 6 veckor. Efter den tiden får vi se hur han mår då. Att vi troligtvis ska medicinera honom för att få honom gladare och se annorlunda på saker. Göra livet enklare. Och idag är första dagen det kändes som vi fick respons på det vi önskade.

Efter avslutat möte åkte vi hem. Jag gick in till Tim och berättade. Att en längre tid nu behöver du inte tänka på skolan. Bara vara ledig. Att han kanske skulle få mediciner för att må bättre. Och vet ni vad?? Idag är första gången på lång tid där jag fick se min son slappna av. Ett par axlar som åkte ner i normal läge och ett djupt andetag och när man frågade om allt kändes lättare nu och hans svar var ja. Då fick jag tårar i ögonen. För på mycket,mycket lång tid kände jag att han kanske kan vakna upp i morgon utan att bära på en tung sten....


Så idag ska jag fälla tårar..Tårar av glädje över att Tim för första gången på länge kan känna inre frid och ett hopp....

torsdag 15 mars 2012

Att leva med Asperger..

Går inte en dag utan att jag tänker på Tim och hans framtid. Och varje dag söker jag efter information för att lära mig hur vi ska hantera honom för att göra livet så bra som möjligt. Varje dag känns som en evig väntan på att få komma dit eller dit för att få mer hjälp hur vi ska gå vidare. Men det är kö överallt. Känns ibland som jag ska gå i tusen bitar för att jag inte känner mig tillräcklig för honom eller någon annan i familjen. Jag är bara trött och skulle kunna sova en månad om jag hade det alternativet.

Idag hittade jag en dikt skriven av en tjej med Asperger. Den sa så mycket och gav mig mycket information om hur dom tänker och hur vi andra ska bete oss för att göra livet lättare för dom...

"Försök förstå,
så ska jag göra likaså.
Vi vill och vi kan,
lära av varann.

Hela livet har jag fått höra,
”Nej så kan du inte säga och göra!”
Alla vet om denna oskrivna lag,
den enda som inte vet, det är jag.

Tvinga mig inte att ha ögonkontakt,
då hör jag inte vad som blir sagt.
All min energi går då åt att,
tvångsmässigt, stirra besatt.

Ändra inte mina rutiner är du snäll,
och säg till innan, om du vill komma och fika någon kväll.
Låt mig ha mina ritualer, vanor och system
annars blir ångesten, fruktansvärt extrem.

När du vill ha något sagt så säg vad du menar,
jag kan oftast inte förstå metaforer, ironi eller ordvitsar.
Jag tolkar det som sägs konkret och bokstavligt,
och har svårt att tolka andras utryck såsom gester, kroppsspråk o dylikt.

Jag säger vad jag tänker och tycker, och om det upprör dig,
så vill jag be dig att ha överseende, och ursäkta mig.
Jag kan babbla på i oändlighet om specialintresset mitt,
om andra vill höra eller ej spelar inte så stor roll, det är valfritt.

Krama mig inte, jag gillar inte att bli rörd,
rör mig inte överhuvudtaget, speciellt inte när jag är upprörd.
Jag har det jobbigt med vissa ljud,
och jag kan bli galen av en lapp som skaver mot min hud.

När det är mycket runtomkring,
så hör jag ibland, ingenting.
Jag försvinner i en värld som bara är min,
för att jag ens ska orka vara med, i världen som är din.

Hela livet har jag fått lära mig vad som är ok,
att säga och göra, i världen som tillhör dig.
Jag gör fortfarande fel, och många med mig,
men du kanske kan lära dig nu, utav världen som tillhör mig?

Jag är inte knäpp, jag är inte sjuk, inte dum, eller efter,
Jag har mitt eget sätt att tänka och agerar därefter.
Många stora människor var som mig, och tänkte bättre och mer,
Vi är ganska fantastiska, vi som har Asperger"

(Jessica Kirjavainen)

måndag 27 februari 2012

Måndag 27 Februari 2012


En ledig sådan. Fyller dagen med sådant som man alltid gör. Tänder pannan för att vi ska få lite värme.Städar och tvättar och allt det där tråkiga som här till. Men ett måste. Fast om jag tänker efter så är det ett helt ok måste även om man ibland vill kräkas när man står mitt uppe i det och det känns som det aldrig tar slut. Fast ibland tänker jag positiva tankar. Att jag KAN göra det här. Jag har fungerande armar och ben som gör att jag kan röra mig obehindrat även om man har värk ibland. Men det är sådant som kommer med åldern. Så även om det är ett slit och släp så är det helt ok..

I Lördags fick jag främmande. Riktigt trevligt sådant. Och jag insåg när jag stog där någon timme innan dom skulle komma att jag har inte varit social med med andra kvinnor sen jag flyttade in här. Alltså social genom att bjuda hem någon och bara sitta och prata skit. Ett helt år. Det är lång tid. Och jag insåg när kvällen var slut att det här har jag saknat. Att få dela tankar med andra och få ventilera sig. Bara tjata om allt och inget. Och med ett sådant trevligt sällskap så känner man att det här ska vi göra snart igen:) Lördagens träff resulterade i att vi ikväll ska gå iväg på ZUMBA. Något som alla pratar om och som jag så gärna velat göra. Men har inte haft någon att gå med. Men nu äntligen. Antar att jag inte kommer kunna röra mig men då får jag i allafall veta vilka muskler jag har som jag inte trodde jag hade. Ska bli spännande :0)


Idag ska jag försöka sätta mig ner och göra ett schema för Tim. Strukturera upp vardagen för honom. Inser mer och mer hur viktigt det är och idag är en bra dag att börja på ny kula....

Snön börjar så sakta falla utanför fönstret och våren kommer lite på villovägar. Men snart är den här på riktigt...Underbart!

Önskar alla en fortsatt bra dag <3

torsdag 23 februari 2012

Floder...

Vissa dagar orkar jag inte stå emot. Det bara kommer. och jag gråter floder.

Idag är en sådan dag. Har gråtit så mycket så det ser ut som jag fått värsta allergichocken..

Idag hade vi möte på NP enheten för att få resultat på Tims tester och fast jag egentligen har vetat en längre tid och jag egentligen väntat på det här svaret så var det tungt. Samtidigt som en lättnad att få det på papper. Tim har fått diagnosen Asperger och han har även kordinationssvårigheter. Det sas mycket på det där mötet. Vad som ska hända nu och hur vi ska gå vidare. Hur vi ska lösa problematiken med skolan och hur vi ska få en fungerande vardag för honom. Kontakt med LSS och vårdbidrag mm. Allt blev som en stor sörja när vi satt där. Och jag såg ytterligare framför mig hur vi ska få kämpa för att han ska få rätt hjälp. Och det kommer ta tid.

Vi fick idag reda på saker som vi skulle ha fått svar på för ett år sen men som hade blivit bortglömt. Något som kanske då kunde ha gett oss svar på varför han är som han är. Och jag kände ilskan växa inom mig. Men jag inser att det kommer inte hjälpa. Gjort är gjort och vi måste rikta in oss på framtiden. Kontaktade LSS så fort jag kom hem. En månads väntetid. Vi kommer återigen bli kallade till BUP och ett specialistteam som ska hjälpa oss. Där är det kö. Men vi är vana nu. Allt är en lång väntan. I över 2 år har vi kämpat för att komma dit vi är idag. Men vi har fortfarande en lång väg att gå för att allt ska bli så bra som möjligt för honom..

Jag läser hans journal om och om igen och har svårt att ta till mig att det är min son det står skrivet om. Allt han sliter med och allt han kommer behöva hjälp med.


När Tim var liten och gick på dagis jobbade det en kvinna där. En dagisfröken ingen tyckte om men hon fick jobba där år efter år. Tim avskydde henne. Minns några speciella händelser när det hade serverats ärtor till lunch och Tim avskydde ärtor. Men varje gång det skulle ätas ärtor var han tvungen att smaka enligt den här fröken. För smaka skulle alla barn göra. Även om det gjorts otaliga ggr och han verkligen bad om att få låta bli. Men hon tvingade honom varje gång. Alla ggr jag hämtade honom efter en sådan dag så grät han. För att hon tvingat honom till detta. Och varje gång var jag fly förbannad och sa åt henne att hon skulle sluta upp med det hon gjorde.


Idag fick vi bevis på hur en händelse i ett barns liv kan påverka dom hela livet. Psykologen som Gjort alla tester på Tim hade frågat honom om det fanns något speciellt som gjorde honom ledsen och som han varit med om? Hans svar var : När jag gick på dagis och blev tvingad att äta mat jag inte tyckte om. Det tänker han på än idag. Barn med Asperger är väldigt känsliga för mat. Just ärtor var en sådan maträtt och den här händelsen kommer han för alltid komma ihåg.Och jag hoppas att jag en dag stöter på den här kvinnan så ska jag berätta det för henne...


Jag tar nya tag varje dag för att orka.. Vissa saker klarar jag av bättre än andra. Vissa dagar känns riktigt bra och jag har hopp om livet. Men just idag blev det bara för mycket och det brast..

I morgon tar vi nya tag och försöker se ljusare på tillvaron..Någon gång måste det ju vända och bli ljusare? Eller hur?:)

Kram...

måndag 23 januari 2012

Nya tider...

Jag sa till Staffan igår kväll när vi låg i sängen att jag längtar efter att få vakna upp och känna ett lugn och en känsla av harmoni.Att inte behöva oroa mig för saker hela tiden.Eller rättare sagt personer jag älskar. Veta att alla mår bra och det bara flyter på. Men tyvärr så ser livet annorlunda ut. Och jag vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt inte är som det ska.Och jag känner mig rätt så maktlös.Hur mycket jag än vill påverka saker så är det svårt.Ibland så känns det som jag står i en återvändsgränd och stångar min panna blodig.

Veckan som varit har jag befunnit mig i Nordnorge hos mamma.Tillsammans med mina syskon. Inte ett av dom här härliga besöken som oftast brukar utspela sig på sommaren när man åker dit på semester. När man åkt alla milen och man kommer fram och hon står och möter oss på trappan när vi kommer hem till henne. Nej,den här ggn var det ingen som mötte oss utan vi fick bege oss till sjukhuset där hon legat några dagar.

Hon låg på IVA och det var en rätt så jobbig syn som mötte oss där hon låg. En känsla blandat av rädsla,sorg,glädje,kärlek och så mycket mer kastade sig över mig. Rädsla och sorg över att jag var rädd att vi skulle förlora henne.Rädsla och sorg över hur jag skulle reagera om hon lämnade oss. Glädje över att vi hann komma dit och hon fortfarande var i livet. Att inget hänt.Att vi fick krama om henne och tala om att vi älskade henne. Känslan av kärlek inför mamma. En kärlek som är lika stark som kärleken till sina barn.

Vi har turats om att sova kvar på sjukhuset och hon har blivit bättre och bättre. Jag förundras över hennes humor och styrka när hon legat där. Vi har skrattat och retats med varandra och personalen har skrattat gott åt oss när vi varit där. Hon har fått leva på isbitar och vi har blivit bjudna på både mat och godsaker när vi suttit där. Och mammas ständiga kommentar när vi kommit in med något att äta: Tänk inte på mig..Ät ni bara. Med ett leende på läpparna. När jag sitter här och skriver ner just det här så ler jag. Med tårarna rinnandes. För hur sjuk hon än har varit så har hon hållit modet uppe och fått oss att skratta. Denna fantastiska människa,min mamma.

Avskedet i Fredags var något av det tyngsta jag gjort. Tror hon kände det samma. Nu håller vi tummarna för att hon är utom fara fast vi vet att vi inte kan ropa hej än. Igår fick hon transporteras till ett annat sjukhus 40 mil bort för att utföra ytterligare en operation. Våra dagar kommer gå ut på att vänta,vänta och oroa oss över att något ska hända. Men vi kan inte göra så mycket mer nu.


Livet måste rulla på här hemma och man ska få allt att funka. Nu har det snart gått 2 år sen vi började utredningen på Tim. Som det ser ut nu kommer han få diagnosen Asperger. Känns på ett sätt skönt att ha något att ta på men jag vet att det är nu den verkliga kampen börjar. Att få allt att funka runtomkring honom så allt blir så bra som möjligt. Skolan först och främst. Linn har sitt och även hennes vardag måste funka...

MEN...Det är nu jag ska börja tänka positivt och säga till mig själv att jag gör allt jag kan och att jag inte ska klandra mig själv när det blir fel. Det kan bara bli bättre:0)

Jag har en underbar sambo och utan honom vet jag inte hur jag skulle orka med..Tack för att du finns där hela tiden älskling...


Jobbet tar en vändning då vi går över till ett privat bolag vilket innebär att jag går upp i procent och det blir mer pengar i lön. Bara det gör att allt känns bättre:)

Wenche åker snart till Indien och jag gläds med henne som får uppleva ett sådant äventyr:0)


Dax för jobb..Önskar er alla en underbar Tisdag...