Jag sa till Staffan igår kväll när vi låg i sängen att jag längtar efter att få vakna upp och känna ett lugn och en känsla av harmoni.Att inte behöva oroa mig för saker hela tiden.Eller rättare sagt personer jag älskar. Veta att alla mår bra och det bara flyter på. Men tyvärr så ser livet annorlunda ut. Och jag vaknar upp varje morgon med en känsla av att allt inte är som det ska.Och jag känner mig rätt så maktlös.Hur mycket jag än vill påverka saker så är det svårt.Ibland så känns det som jag står i en återvändsgränd och stångar min panna blodig.
Veckan som varit har jag befunnit mig i Nordnorge hos mamma.Tillsammans med mina syskon. Inte ett av dom här härliga besöken som oftast brukar utspela sig på sommaren när man åker dit på semester. När man åkt alla milen och man kommer fram och hon står och möter oss på trappan när vi kommer hem till henne. Nej,den här ggn var det ingen som mötte oss utan vi fick bege oss till sjukhuset där hon legat några dagar.
Hon låg på IVA och det var en rätt så jobbig syn som mötte oss där hon låg. En känsla blandat av rädsla,sorg,glädje,kärlek och så mycket mer kastade sig över mig. Rädsla och sorg över att jag var rädd att vi skulle förlora henne.Rädsla och sorg över hur jag skulle reagera om hon lämnade oss. Glädje över att vi hann komma dit och hon fortfarande var i livet. Att inget hänt.Att vi fick krama om henne och tala om att vi älskade henne. Känslan av kärlek inför mamma. En kärlek som är lika stark som kärleken till sina barn.
Vi har turats om att sova kvar på sjukhuset och hon har blivit bättre och bättre. Jag förundras över hennes humor och styrka när hon legat där. Vi har skrattat och retats med varandra och personalen har skrattat gott åt oss när vi varit där. Hon har fått leva på isbitar och vi har blivit bjudna på både mat och godsaker när vi suttit där. Och mammas ständiga kommentar när vi kommit in med något att äta: Tänk inte på mig..Ät ni bara. Med ett leende på läpparna. När jag sitter här och skriver ner just det här så ler jag. Med tårarna rinnandes. För hur sjuk hon än har varit så har hon hållit modet uppe och fått oss att skratta. Denna fantastiska människa,min mamma.
Avskedet i Fredags var något av det tyngsta jag gjort. Tror hon kände det samma. Nu håller vi tummarna för att hon är utom fara fast vi vet att vi inte kan ropa hej än. Igår fick hon transporteras till ett annat sjukhus 40 mil bort för att utföra ytterligare en operation. Våra dagar kommer gå ut på att vänta,vänta och oroa oss över att något ska hända. Men vi kan inte göra så mycket mer nu.
Livet måste rulla på här hemma och man ska få allt att funka. Nu har det snart gått 2 år sen vi började utredningen på Tim. Som det ser ut nu kommer han få diagnosen Asperger. Känns på ett sätt skönt att ha något att ta på men jag vet att det är nu den verkliga kampen börjar. Att få allt att funka runtomkring honom så allt blir så bra som möjligt. Skolan först och främst. Linn har sitt och även hennes vardag måste funka...
MEN...Det är nu jag ska börja tänka positivt och säga till mig själv att jag gör allt jag kan och att jag inte ska klandra mig själv när det blir fel. Det kan bara bli bättre:0)
Jag har en underbar sambo och utan honom vet jag inte hur jag skulle orka med..Tack för att du finns där hela tiden älskling...
Jobbet tar en vändning då vi går över till ett privat bolag vilket innebär att jag går upp i procent och det blir mer pengar i lön. Bara det gör att allt känns bättre:)
Wenche åker snart till Indien och jag gläds med henne som får uppleva ett sådant äventyr:0)
Dax för jobb..Önskar er alla en underbar Tisdag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar