är ungefär som att sätta på sig en syrgasmask utan ventilation. Jo.Jag har provat så jag vet hur det känns. Det är en hemsk känsla att inte kunna få luft hur djupt man än drar sina andetag.Jag tror det kallas ångest.
Trots hemmakväll igår så satt jag mest med ett leende på läpparna. Om det berodde på Frank Anderssons dans på Lets Dance eller om det var något annat kan jag inte svara på. Eller jag vill inte. Känslan av välbefinnande och att få känna lite glädje kändes som en ynnest just nu och något jag är tacksam för. Jag behöver inte och jag kräver inte så mycket av livet just nu. Så att just få le gör mig tacksam.
Så kom då natten då allt blev kaos. Då jag började känna maktlöshet över situationen och hur jag ska handskas med den. Att mitt uppe i mitt egoistiska tillstånd så ser jag att det är fler än jag. Vilket jag vetat om så länge men jag har inte kunnat hjälpa hur mycket jag än vill. För att kunna hjälpa någon så måste personen vilja själv.
Hur ska jag orka hjälpa andra när jag knappt orkar bära mig själv? Min mamma sa igår att folk är beroeende av mig. Att jag är tvungen att finnas till för omgivningen. Faller jag så faller resten som ett Dominospel. Jag gillar inte den känslan alls....
Livet är fan inte lätt men jag om någon borde väl veta..
Det kan jag säga med en gång: Det går inte! Man kan inte, hur gärna du än vill, hjälpa andra som inte vill ha hjälp!
SvaraRaderaAtt vara tvungen att finnas för andra när man inte orkar finnas för sig själv går inte heller! Däremot tycker jag att andra som alltid fått hjälp ska börja hjälpa,stötta o finnas där för dig nu!
Kramar/Å.
*Kramar om*
SvaraRaderaTack åsa. jag vet ju att det inte går när ingen vill men man vill så gärna för det gör ont att se andra lida. Sen kan man försöka banka in i skallen på folk som behöver men inte vill.Det funkar ändå inte...
Kramar/Hilde