torsdag 15 december 2011

Så skört är livet...

Jag var på väg till ett möte idag och satt i bilen..Tfn ringer och det var min syster. Det var ett sådant där tfnsamtal som man minst av allt vill få. Hon berättade att våran mamma hade blivit sjuk och åkt ambulans till akuten. Någon hade ringt Christine och berättat och när hon ringde mig befann hon sig i ett chocktillstånd och förstog nog inte vad som hade hänt. Bara att mamma hade fått någon inre blödning och det var allvarligt.

Jag är 42 år gammal. Men just i det ögonblicket blir jag liten igen och tänker på att jag kommer alltid ha min mamma hos mig. Hon kommer leva i evighet. Samtidigt som lilla jag kryper fram ska jag försöka vara vuxen och tänka klart..Vad gör jag nu? Vart och vem ska jag ringa för att få klara besked? Mamma befinner sig 120 mil bort och här sitter jag och vet varken ut eller in.Hur allvarligt det är eller vad som kommer hända. Vi har fått beskedet att hon ska åka vidare till ett annat sjukhus där det finns bättre resurser och hon kan få den vård hon behöver.

Får ett tfn nr av min syster som går till akuten dit mamma blivit förd med ambulans och jag ringer dit. Får prata med en sköterska som berättar hur läget är. Hon berättar att mamma haft stora blödningar men dom vet inte vart ifrån och hon har fått blodtransfusioner. Får även veta att dom ska skicka henne vidare men att dom måste stabilisera henne först.

Ringer upp min moster och berättar läget för henne och vi bestämmer att vi ska höras på tfn så fort någon av oss fått reda på något. Jag väntar..Och väntar...

Ringer några timmar senare till min mammas mobil och hon svarar själv. Att få höra hennes röst var helt underbart. Hon berättar att dom fortfarande ger henne blod och hon väntar på att undersökas. Ingen vet något än. Det är i det här läget jag återigen blir den lilla jag och mamma får trösta mig. Hon berättar att allt kommer gå bra och att vi inte ska oroa oss. Och jag vill bara gråta och gråta. Orkar hålla mig för att inte göra henne orolig. Orolig för hur vi ska må och att vi inte ska fundera. För hon lovar hela tiden att det ska gå bra. Och jag vill så gärna tro på det hon säger. Där ligger hon och tröstar mig. När det borde vara jag som är den starke.

Vi bestämmer att vi ska höras i morgon när hon vet lite mer om vad som är fel. Och jag vet att hon är i goda händer. Dom bästa..Men hon berättar för mig att om inte hennes arbetskamrat kommit hem till henne i dag och fått iväg henne till sjukhuset så hade hon inte levt nu. Hon hade inte klarat sig så mycket längre hade läkaren sagt...

Just dom orden fick mig att tänka på hur skört livet är. Hur lite som behövs för att det ska göra skillnad. Jag och mina syskon kunde ha förlorat våran mamma idag,mina barn kunde ha förlorat sin mormor. Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är att just han åkte hem till min älskade mamma för att se hur hon mådde.

Trots att hon är i trygga händer kommer det bli en sömnlös natt. Och jag vill inget hellre än att vara hos henne...Men nu får vi se tiden an och försämras läget så åker jag direkt.


Jag kan inte tänka mig ett liv utan min mamma men jag vet att det kommer en dag när hon lämnar oss. Det kunde ha blivit idag men någon vakade över hennes sida och ingen är gladare än jag...


Var rädda om varandra för man vet aldrig när livet tar slut...

4 kommentarer:

  1. Många kramar till dig Hilde! Tänker på dig, din mor och din familj!

    SvaraRadera
  2. Kära Hilde..
    Känner så starkt med er o eran oro,men vi hoppas o ber för att allt kommer att ordna sig.När du pratar med Liv i morron,vill du skicka en varm tanke från mig.Tänker på dig..Kram Kristina

    SvaraRadera
  3. Många kramar till dig och din mor Liv. Hälsa till henne från mig och säg att jag tänker på henne. Det måste ha varit en julängel som var hos henne idag. Kram Irene Hultman Andersson, Borgvik

    SvaraRadera