Vart tar dagarna vägen?

Idag är det ett år sen jag såg min älskade mamma.Och idag fick jag se henne igen.

Det går inte att beskriva känslan.Den är enorm när jag får lägga armarna omkring henne efter så lång tid.Och när vi umgåtts en stund så känns det som hon varit här hela tiden.Samtidigt som det är så härligt att få se henne så börjar jag genast tänka på när hon ska åka igen.Och då kommer sorgen.Igen.Som den gör varje gång.

Men det är så här det är och man börjar bli van.Även om jag saknar henne varje dag under hela det året vi inte ses så vet jag att hon har det bra där hon är och då mår jag bra.

Fick en liten stund med henne idag då hon kom tillsammans med brorsan och hans familj.Dom har provåkt lite motorcykel.Vi har ätit lite mat och bara umgåtts.

Får träffa henne en stund på Söndag.Då ska vi fira brorsans lilla tös som fyllt 3 år.

Vet redan nu hur det kommer bli när vi ska åka men försöker skjuta bort det nu.Ska göra allt för att det ska bli en bra Söndag.


För övrigt så kommer jag gå med oro från o med i morgon till på Söndag då yngsta dottern åker på Arvikafestivalen.Hon är överlycklig över att få åka.Jag är mindre glad men,men.Så är det.det går inte att låsa in dom hur gärna man än vill.Skydda dom från allt ont som finns.

Semestern börjar närma sig och efter att ha haft planer på att besöka Nordnorge och nu bestämt att vi inte ska ¨åka så står jag som ett frågetecken inför vad vi ska göra.Men det löser sig.Ta dagen som den kommer är ett alternativ kanske...Vi får väl se:)