fredag 7 januari 2011


Har fått förfrågningar av bekanta om varför min blogg stannat upp och dom gärna vill läsa vad som händer i mitt liv. Och när man ber så snällt så blir jag både smickrad och glad att någon överhuvudtaget kan se mitt liv och dess innehåll som något intressant. Men håll till godo kära vänner för nu kör jag:)

Många av mina tidigare blogginlägg har ju handlat om Tim och hans sjukdom som vi FORTFARANDE inte vet vad det är. Snart är det ett år sen han hade sitt första anfall och jag ska ärligt erkänna att det här är nog det tyngsta året jag någonsin varit med om. Och jag har varit med om MYCKET! Men att ha ett barn som är sjukt och man aldrig får några klara besked är sjukt jobbigt. Sista vi gjorde för att få några svar med Tim var att göra en Magneröntgen och tog prover på hans ryggmärgsvätska. Så nu väntar vi på svar.Väntan. Något jag är så sjukt trött på att göra men vi har ju tyävrr inget val just nu..


Mitt liv för övrigt är fruktansvärt tungt just nu..Jag befinner mig i ett rätt så mörkt hål och jag undrar om det inte är nu jag är nere på botten och måste vända?

Man försöker se allt det positiva man har runt omkring sig men det är inte enkelt just nu..Jag befinner mig en kropp som inte är jag själv utan någon helt annan och jag ogillar det verkligen men jag vill och hoppas starkt på att det ska ta en vändning snart..

Det finns kärlek i mitt liv som är jag är otroligt tacksam över att den finns. Behöver inga ord för att förklara det..

Sitter just nu och tittar ut på snövallen som mötte mig igår när jag kom hem efter en veckas frånvaro. Grannen kom ut igår när jag stog där med snöskyffeln och sa att det där ordnar vi i morgon när jag får främmande. Har precis sett 4 stora starka män hos min käre granne och jag hoppas dom tar stegen mot min gård som verkligen behöver tas om hand ;)

Önskar er alla en fortsatt fin Fredag med allt vad den innebär. Själv ska jag krypa ner i soffan med Ditte och bara va ikväll. inga barn och det är sjukt tomt när dom inte är hemma...


Kramar/Hilde

2 kommentarer:

  1. Älskade Hilde, En tröst är att när man kommit till botten så kommer man inte längre ner.. bara uppåt igen. Hoppas du snart mår bättre och är på G igen! Är jättekul att få läsa här igen! Skulle vara väldigt kul att träffa dig nästa gång jag kommer upp till brorsan igen. Har inte varit uppe sen jag flyttade för snart 7 år sedan. (skamligt)
    Allt gott o kramar i massor!

    SvaraRadera
  2. Tack Å..Jag vet.Men just nu suger f-n livet värre än någonsin:( Men som du säger..Det kan bara bli bättre. Kom nu upp och hälsa på så vi får prata gamla minnen' Skrattar*

    Kram!

    SvaraRadera