Möte med människor

Vi ska på möte idag.Jag och Hans. Vi ska träffa skolledningen för att försöka komma fram till hur vi ska göra med Tims skolsituation. Det funkar inte längre att han bara är hemma och får hemundervisning för han lär sig inget.Inte så mycket som vi önskar.

Ett år har gått nu sen första anfallet.Ett helt år. Och jag minns det som igår. Tfn samtalet från Hans att Tim var på väg i anbulans från skolan p.g.a ett anfall. Och jag,mamma,var 20 mil bort och får ett sådant besked. Den resan hem till Värmland var den längsta resa jag någonsin gjort. Den resan hem då. Och resan jag befinner mig på nu. För det tar aldrig slut. Jag önskar jag kunde vare framme i morgon och känna att just DEN HÄR turen är över. Att här är det stop och dax att kliva av. För att ge sig ut på nästa resa. Som är fylld av glädje och saker som får mig att må bra. Inte det här som får mig att må som jag gör nu.

En vecka sen nu som jag var ute och träffade folk. Den lilla luft jag fått är tack vare hunden som behöver ut. Men att kliva utanför dörren ger mig ångest men jag vet att jag måste.

Provade byxor idag. Intaget av mat börjar visa sig på kläderna. Dom börjar bli stora. Men det är helt ok. Önskar bara det vore av egen fri vilja och inte p.g.a tillståndet. Jar är lite less nu. Less på livet och vad det erbjuder mig. Många tänker att du ska vara tacksam för det du har och det finns dom som har det värre. Och jag vet det. Och jag är tacksam för att det fina men jag kan ändå inte känna glädje över det just nu. och jag vill eller behöver inte förklara varför. Det bara är så.

Kramar/Hilde