onsdag 23 mars 2011

*Man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.*

Tandläkarbesöket förra veckan resulterade ju i gråt och kaos för T och jag var helt övertygad om att han aldrig mer skulle våga sätta sin fot där igen. Men min stora,duktiga,tuffa son vågade följa med idag igen. Och med hjälp av en helt fantastisk tandläkare så lagade han sitt hål. Utan bedövning. Jag grät när jag stog där och tittade på och kände sådan evinnerlig tacksamhet över att det fanns personer som kunde hjälpa honom. På rätt sätt. Återigen har han fått bygga upp ett förtroende för vuxna att det faktiskt finns dom som är ärliga och kan hjälpa utan att skada och ge ärr för livet.

Insåg igår efter besöket av damerna från BUP att jag kommer få kriga för att få den hjälp T är berättigad till i skolan. Jag kommer få skrika mig hes för att dom ska lyssna på mig och jag kommer få slå mig blodig för att det ska fungera. Men jag ska både skrika och slåss för honom. Många barn med T handikapp sätts i särskolor för det är lättaste vägen för kommunerna. Och gud nåde den som kommer försöka sig på att ens yttra det. Att det är enda utvägen. Inte så länge jag är med och kämpar för hans rätt till det han behöver.

Även om vi har våra bakslag så är det mycket som går framåt. Istället för att vara ute 10-15 min om dagen tar han långpromenader med hunden. Och då menar jag långt. Och han går själv. Och jag vet faktiskt inte varför och väljer att inte fråga. Jag är glad så fort han vill gå ut. Han var på Bio i Lördags med pappa och kusinen och det funkade med hur bra som helst. Men det är för att han valt det själv. Både promenader och biobesök. Så länge det är kravlöst så funkar saker någorlunda.

Läste en blogg av Mia Skäringer(Tokan från Solsidan) igår. Hon har en son med ADHD/Asperger. Och att läsa hennes blogg stärkte mig. Väljer att lägga ut några rader från den bloggen här"

*. Med rätt stöd kommer han att bli något stort. Det ser alla. Och som mamma till honom har jag fått lära mig att den största styrkan på jorden är att faktiskt våga visa sin svaghet. Jag ser inte hans diagnos som någon stämpel, snarare som en karta. När jag inte hittar vägen måste jag titta närmare. Zooma in småvägar. Det är en vacker komplicerad bild. Föränderlig. Plötsligt rinner det vatten mellan två vägar. Plötsligt dyker en sjö upp. Ett berg. Man vet inte allt, bara att där vilar en hemlighet och att man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.*(Mia Skäringer)

Vidare. Förbi och igenom. Som med resten av livet. Stöter vi på hinder så måste vi bara ta oss förbi. Hitta lösningar och sedan se tillbaka och tänka: Att där stog vi då. Nu är vi här. På andra sidan. Och vi klarade av det.

Det är vår nu. Det blåser nästan storm ute men jag känner inte blåsten. Jag ser bara solen. Jag sitter mitt i just nu och har visioner om att nästa år vid den här tiden har allt fallit på plats. Jag och mina ungar har äntligen fått harmoni i tillvaron och kan se tillbaka på det som varit och faktiskt tänka att : Att fy f-n vad bra vi har det nu.Och vi är värde varenda sekund av det....

2 kommentarer:

  1. va bra att det gick så bra hos tandläkaren *ler* Kram på dig :-) du är Grym *ler*

    //Tomgbg/Tommy

    SvaraRadera
  2. Vet du Hilde.. fast det är längesedan vi träffdes så har jag aldrig slutat "känna" dig, och jag vet också att är det någon som klarar att slåss för sin sons rättigheter i skolan... så är det du! Kramar!

    SvaraRadera