Jag sitter och tänker tillbaka på årena efter man fick datorn.Alla personer man träffat på.Inte alla i verkliga livet utan bara som en kontakt som man pratar med.En del har man ju träffat och dom flesta har ju visat sig vara underbara personer,en del orkar jag inte ens ödsla ord på.Men så är det ju.Man kan ju inte tycka om alla.
Har pratat med en person i några dagar nu.han kontaktade mig.Det visade sig att den här killen P varit världsmästare inom sin sport 1990.1994 råkade han ut för en tragisk olycka via sin gren och blev förlamad från halsen och neråt.
Jag har alltid haft med mig orden att folk kommer in i ditt liv för att tillföra något,lära dig något eller få dig att tänka efter.Och det är just en sådan person som han som får mig att tänka på hur mycket värre allt kunde vara.Man står mitt uppe i något som är skitjobbigt och man blir förblindad av allt som händer runtomkring dig.Där jag befinner mig nu,jag kommer ju gå vidare och hitta tillbaka till glädjen igen.Han,som sitter i rullstol och är förlamad kommer aldrig kunna gå igen.Men han har en livsglädje och en styrka jag aldrig mött hos någon.Är glad över att han tog kontakt med mig så jag fick upp ögonen för hur bra jag har det,egentligen.
Lördag kväll:Ligger på sängen och lyssnar på hockey medans killarna sitter på övervåningen och har LAN.
Finns en plats jag skulle vilja förflytta mig till nu och jag ska göra som jag brukar göra när jag vill dit:Blunda ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar