När du skulle

göra vad som helst för att byta med ditt barn och du vet att det inte går.Då gör det riktigt ont i själen.

13.45 skulle vi vara på barnmottagningen för att sätta på EMLA salva.En salva som ska bedöva stället där nålen skulle sättas för att kunna spruta in kontrast för att få bättre bilder på hjärnan.En salva som man verkligen hoppas på ska hjälpa.Och när man som 10 åring tror på att det är sant och det sedan visar sig inte stämma.Då gör gör det ont,att man lovat och sedan inte kan hålla det man sagt.När sköterskan började leta efter något att sticka i och verkligen grävde med nålen och jag ser tårarna stiga sakta,sakta och paniken växa i ögonen på Tim.Då ville jag bara byta plats,lägga mig på britsen och låta henne plåga mig i stället.Försökte få honom att ligga still
och inte titta på vad hon gjorde.Och gråten som bara ökade mer och mer ju mer hon stack.Som förälder så vet man att det gör ont.Och jag är helt övertygad om att han är märkt för livet och alltid kommer vara rädd när det gäller nålar.

Den lilla promenaden upp till röntgen kom det tårar hela tiden.Han visste ju att dom skulle spruta in kontrast i det som gjorde så ont.Röntgen skötaren som mötte oss var helt fantastisk.Tim grät hela tiden men han pratade lugnande med honom hela tiden och dom fick den bildserien som behövdes.

Borde säga att det värsta är gjort,men det jobbigaste kommer nu.Att vänta tills i morgon på ett svar.Nerverna sitter utanpå kroppen och jag vet att sömnen kommer bli minimal inatt.Har skingrat tankarna med att baka bullar i kväll.En terapi som hjälper för stunden.